Curies okunniga barnbarn

Pierre Joliot-Curie föreläste häromsistens på konferensen Umeå Renewable Energy Meeting. Hans föräldrar Irène och Frédéric Joliot-Curie var bägge Nobelpristagare, så även morföräldrarna Marie Skłodowska Curie och Pierre Curie. Skapligt påbrå kan man säga.

Pierre Joliot-Curie talade om sin karriär och forskningsfilosofi. Under 60 år som forskare hade han rört sig över flera fält och haft en princip för grundforskning; när hans arbeten inom ett område började citeras bytte han fält. Ville man göra verkliga genombrott var det en fördel att inte kunna fältet ”för bra”, då tenderade man att tänka som alla andra. Han påpekade dock att detta bara gällde grundforskning, hade man ett utstakat mål, d v s bedrev tillämpad forskning, gällde inte detta utan då skulle man oförtrutet jobba mot målet.

Det är en tanke väl värd att reflektera över, speciellt i en tidning som riktar sig till finansiärer, administratörer och utförare av grundforskning. Själv gick jag och grunnade på den ett tag innan jag tog itu med ansökningarna om Marie Skłodowska Curie International Career Grant som tilldelats mig för granskning. Då fick högtflygande tankar om grundforskningens villkor möta en krass verklighet: Att ranka ansökningar från unga forskare som försöker få medel från Vetenskapsrådet.

Alla ni vet vad detta betyder. Ett Ja ger en chans att utveckla en egen forskningsprofil och med tur, skicklighet och timing så småningom kanske en fast anställning vid ett universitet. Ett Nej kan i bästa fall betyda att projektet finslipas för att senare ge pengar, men ibland en enkelbiljett bort från en akademisk karriär. Skulle jag ta fasta på Marie Curies barnbarns kloka ord och uppmuntra dem som beskrev ett projekt som de kanske inte riktigt hade den rätta bakgrunden för eller skulle jag – som vanligt – premiera dem som fortsatte på rutten som de ofta slagit in på redan under doktorandtiden och som följts upp med en postdoc i ett välrenommerat lab?

Jag valde att göra som förut, fyller man i betygen på det sätt man bör och rankar efter dessa tenderar de som följer ”Forskarkarriären 1A” att komma högt upp, och jag menar faktiskt att man i detta skede av karriären tyvärr inte kan göra mycket annorlunda, trots att det premierar ”forskarbroilers”. Systemet ska vara stringent, transparent och rättvist och alltför tvära kast gör med nödvändighet att spetskompetensen inom området minskar och chansen att det inte blir bra i slutändan ökar. Dessutom minskar precisionen i våra bedömningar – som ganska mycket är gissningar om framtida framgångar.

De som lyckes bärga hem pengar kommer att få privilegiet av ett VR-anslag; alltså en reell frihet att forma sitt eget projekt utan bekymmer om deliverabler och annat som binder upp forskningen och begränsar kreativiteten. Så vänta lite, kära sökande, en gång kanske ni får chansen att som Pierre Joliot-Curie idka okunnighet.