Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Bruset av läroplaner

Krönika av Anders Björnsson om relationen mellan studier och arbete.

Många i min generation avbröt sina akademiska studier i förtid – ”proletariserade sig”. De var inga drop-outs, det var ett medvetet val. Några blev fast i produktionen (eller reproduktionen). De flesta som fullföljde eller återupptog sina studier hamnade där i alla fall, till sin häpnad eller möjligen förgrämelse. De som blev kvar i akademin upptäckte att de också hade blivit arbetskraft, på den nya tidens verkstadsgolv.

Självvald proletarisering var i den meningen någonting synnerligen otidsenligt, överflödigt, också som symbolhandling. Den traditionella arbetarklassen hade i mitten av 1960-talet nått en kvantitativ topp och har sedan dess befunnit sig på antalsmässig tillbakagång. Högre studier har blivit en pusselbit i konjunktur- och arbetsmarknadspolitiken. Universitets särprägel som intellektuell smältdegel har suddats ut och den enskilda akademikern drabbats av samma förluster i status och självständighet som en gång skråhantverkaren.

En typisk högskolerektor företräder numera inte verksamheten gentemot statsmakten utan utses och är helt beroende av denna. Hon anställer och avskedar som vilken företagsledare som helst, hon har mera gemensamt med en vd i ett börsbolagsbolag än med sina kolleger och hon hämtar allt oftare sina närmaste medarbetare, sin stab, därifrån. Akademisk frihet har, efter autonomireformen, ersatts av en ren ledningsdiktatur som få ansedda forskare vill smutsa sina händer med att utöva. Rekryteringsbas har blivit akademins B-lag.

Forskningsfolket har problem nog ändå. Det är idag ingalunda säkert att universiteten drar till sig spetskompetensen, begåvningarna. Inte sällan är det restprodukter som hamnar där. Man ska inte bedras av yttre attribut och symboler. Den engelska som skrivs av medarbetare på ett normalt forskningsinstitut (och som de lustigt nog avkrävs) är sämre än den som talas i receptionen på ett medelstort landsortshotell. Torftigheten i den akademiska outputen är allmänt känd. Ibland känner man atmosfären av skyddad verkstad.

Det här kan låta som en eländesbeskrivning, en förfallshistoria. Så ser jag det inte. Vetenskapen var sällan så upphöjd som den själv föreställde sig. Dessutom: motsättningen mellan arbete och studier har alltid varit skenbar. Studier är inget latmansgöra. Också manuellt arbete innefattar läroprocesser, kräver utbildning, handledning. Statsvetaren Jenny Jansson har nyligen i en doktorsavhandling beskrivit hur centralt bildningsarbetet var för den unga arbetarrörelsen. Det var en självbildning som i sitt djup, om också inte i ämnesval, kunde mäta sig med lärdomsskolans bildningsprogram.

Samhället har alltid brusat av läroplaner. Och latmasken, drönaren har trots allt varit en udda fågel i alla samhällsklasser; skolning och socialisering har på så sätt gått hand i hand. När det inte funnits institutionaliserade former har det fått ske på informella och tills vidare plöjda vägar. När jag själv skrev de svenska arbetsterapeuternas historia slogs jag av hur metodiskt pionjärerna gick till väga för att skapa ett yrke och ge det ett kunskapsinnehåll som först efter flera decennier akademiserades. Steget från yrkesutbildning till forskarutbildning blev till slut helt naturligt att ta.

Idag har man svårt att tänka sig företag, förvaltningar, organisationer som inte är kunskapsproducenter. Det räcker inte med att repetera gammal, existerande kunskap. Vilket betyder att universitet och forskningsinstitutioner är utsatta för ett våldsamt konkurrenstryck. Ingen kan längre uppfatta dem som särskilt exklusiva eller som några unika, esoteriska inrättningar; inte heller de själva tycks vilja göra det, eftersom de alltmer anpassar sig till modet för dagen och deras ledningar gör vad de kan för att tvätta bort sina lärosätens intellektuella och institutionella särart.

Detta bör säkerligen uppfattas som ett kristillstånd. Men kris är ett övergångstillstånd. När universiteten på 1600- och 1700-talet fördunklats av skolastik och religiös ortodoxi kom ljuset utifrån.

Mer om skribenten

  • porträttbild Anders Björnsson

    Publicist och historiker

    Anders Björnsson är publicist och historiker. Sedan 2008 är han chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds. Tidigare har han varit vetenskaplig medarbetare i Sverige Radio, Svenska Dagbladet och Dagens Forskning.

Relaterat innehåll

Nyhet 12 februari 2024

Carina Järvenhag

Om Karins Senters fascination för förortssvenska ska sammanfattas med ett ord får det bli ”Zlatan”. Ett intresse som så småningom ledde fram till avhandlingen ”Att göra förort”. –...

Nyhet 29 januari 2024

Siv Engelmark

Hon har gjort examensarbete på Nasa, doktorerat om planeten Mars och kan varenda replik i filmen Stjärnornas krig. En livslång passion för rymden har lett Ella Carlsson till det nu...

Nyhet 5 december 2023

Eva Annell

Anna Sjöström Douagi älskar forskningsmiljön, men lusten att skapa internationella samarbeten är ännu större. Nu arbetar hon med strategiska initiativ vid Nobelstiftelsen och är bo...