Bör doktorander publicera sig vid sidan av avhandlingen?

Det är inte låg kvalitet på doktoranders artiklar som är problemet. Istället hävdar Cassuto att publiceringshetsen bland doktorander leder till att forskarutbildningen försvagas. Doktorander som strävar efter att utöka sin publikationslista under doktorandtiden blir inte klara med sina avhandlingar i tid. Dessutom menar författaren att forskningsidéer och resultat publiceras ”för tidigt” innan de hunnit mogna.

Främst understryker Cassuto dock ett rättviseargument. Doktoranders ökande tendens att publicera sig extensivt före disputation har lett till en situation där nydisputerade forskare som har sin doktorsavhandling som enda post i publikationslistan omöjligen kan konkurrera om fasta anställningar, oaktat deras övriga kvaliteter.

”consider why graduate students publish so much now: They need to. Any graduate student who aspires to a tenure-track job these days faces pressure to get into print. Lots of search committees—including some that I’ve served on—won’t give more than a glance to candidates who lack a publication record. So what if we changed the rules so they didn’t need one?”

Som nydisputerad forskare på jakt efter ökad anställningstrygghet kan jag inte annat än att hålla med Cassutos beskrivning av läget. I dagens akademiska arbetsmarknad är det helt klart ”publish or perish” som råder, och att inte publicera sig under forskarutbildningen innebär en kraftig uppförsbacke i konkurrensen om tjänster likväl som forskningsmedel. Inom svensk statsvetenskap är dock konkurrensen långt hårdare än i Cassutos beskrivning. Det är inte välpublicerade nydisputerade forskare som utgör de tuffaste konkurrenterna om tjänster och forskningsmedel.

När det gäller de tjänster jag konkurrerat om sedan min disputation har det bland de sökande ofta funnits professorer och professorsmeriterade forskare, i vissa fall disputerade redan innan jag hunnit börja i skolan. Med andra ord konkurrerar nydisputerade forskare idag inte endast med varandra om tjänster utan i stor utsträckning också med långt mer meriterade forskare.

I en så hård konkurrens och tuff arbetsmarknad är det svårt att se hur ett embargo mot publicering under doktorandtiden ska kunna skapa ökad rättvisa. Snarare skulle det innebära att en generation unga forskare berövas möjligheten att konkurrera om fasta tjänster.

Cassuto har helt klart några viktiga poänger, och ett gott uppsåt. Publiceringsekonomin står i stark kontrast mot traditionen inom humaniora och samhällsvetenskap. Om utvecklingen fortgår i samma riktning riskerar forskningens långsiktighet och självständighet att bli lidande. Men Cassutos förslag på lösning, att minska publiceringshetsen genom att skapa ett publiceringsembargo specifikt för akademins svagaste grupp, doktoranderna, förefaller både hårt och orättvist.

Vill vi hävda den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningens ställning som eftertänksam samhällsspegel, och i viss mån undanta den från publiceringshysterin bör det kanske istället göras genom en medelstilldelning som tryggar långsiktiga forskningsprojekt.

Vill vi skapa högre rättvisa i tjänstetillsättningen för unga forskare kräver det kanske också specifika tjänstekonstruktioner (som exempelvis de ”juniorlektorat” som Linköpings universitet infört) som enbart relativt nydisputerade forskare tillåts konkurrera om.

Cassutos öppna brev: An Open Letter to Journal Editors Länk till annan webbplats.