Betala inte forskaren för att överge forskningen

Genom personkontakter flyter en del av den kunskap som uppstår genom forskning över till andra sfärer där den kan skapa mervärden i form av nya eller förbättrade varor, tjänster och processer; det vi kallar innovation.

Staten, som är och alltid har varit den överlägset största finansiären av akademisk forskning, har förväntningar på att kontakter av det här slaget ska odlas, och under en relativt lång tid har man även arrangerat särskilt riktade stöd (läs: pengar att söka) för att uppmuntra sådant samarbete.

Men är inte samarbeten farliga för forskningens oberoende? Kan inte det företag eller den myndighet som vill samarbeta med akademin finansiera detta helt ur sin egen plånbok?

Mitt eget svar på bägge dessa kategoriska frågor är ett akademiskt ”det beror på”.

Det finns ett eller ett par sunda samhällsekonomiska argument i botten för varför samverkan kan förtjäna särskilt riktat stöd. Men för att fördelarna ska överväga risker och nackdelar måste stöden (läs: utlysningarna/programmen) vara utformade på ett klokt sätt.

I en studie jag hoppas se publicerad inom kort undersöker jag i vilken mån företag som samarbetar med forskare får nya idéer och impulser till nya satsningnar på innovation. Det visar sig finnas ett mönster där detta främst uppstår hos företag som tar med sig sina ”egna” problem till högskolan, snarare än hos de som bara går in för att lyssna och lära.

Detta, menar jag, är ytterligare ett argument för varför särskilt riktat stöd till samarbete kan vara motiverat. Vi vet sedan tidigare att idéskapande och satsningar på forskning och utveckling inom privata företag ofta ”spiller över” till det övriga samhället på sätt som gör att vinsterna kommer många fler än det enskilda företagets ägare tillgodo.

Men jag visar även i studien att det är avgörande vilka slags problem företaget tar med sig till forskningen. Förutsättningarna för lärande och impulser är bäst när företaget lämnar sina mest väldefinierade, kortsiktiga behov hemma och ser till att de gemensamma projekt man sätter upp med forskare handlar om mer långsiktiga, ”större” frågor.

För att kunna bidra till företagens långsiktiga problem behöver forskaren ofta sätta sig in i ”praktikens” villkor, och vice versa. Men det arbete som behöver göras innehåller ofta en rejäl komponent av forskningsarbete.

Jag menar därför att studien ger stöd för tanken att särskilt stöd till samarbete mellan forskare och ”praktiker” helst bör utformas så att det ger utrymme för forskaren att åstadkomma god forskning. Att samverka bör inte innebära att helt lämna skrivbordet till förmån för verkstaden.

Särskilt förtjust är jag i tanken på samarbete kring principen att ”praktiken” får en röst vid bordet när forskningsfrågor formuleras, men att akademins krav på nyskapande ges stort utrymme när det konkreta arbetet utformas. Det vore intressant att ta ett titt på hur väl floran av utlysningar från svenska finansiärer och från EU tar vara på den principen…