Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Montage med Erik Isberg och en isbjörn på ett isberg.

Den reaktiva hållningen i stora samhällsfrågor skymmer sikten, menar Erik Isberg. Foto: Annie Spratt/Unsplash

Krönika

Behöver vi rusa in i framtiden för att ha en chans?

Vi får inte tappa bort att teknikutveckling och framtida beredskap är frågor som inte är bestämda på förhand. Det handlar snarare om att formulera hur vi vill att tekniken och samhället ska organiseras för framtiden, skriver Erik Isberg.

I april förra året flög en grupp forskare från NASA Earth Observatory över den grönländska inlandsisen. Med en ny typ av radar kunde de kartlägga isens inre och generera högupplösta foton av en annars otillgänglig plats. De fick plötsligt syn på något märkligt: ungefär 30 meter ner i det annars uniforma istäcket låg en liten ansamling ljuspunkter, som en galax insprängd i isen. Forskarna blev först förbryllade, men förstod sedan vad de hade fångat på bild.

Radarn hade upptäckt resterna av Camp Century, en amerikansk armébas och forskningsstation som mellan 1959 och 1967 kallades ”a city under the ice”. I händelse av krig skulle basen, som låg inbäddad där långt nere under istäcket, kunna utrustas med ballistiska missiler. Idag är den – och den kärnreaktor som installerats för att generera basens energi – delvis krossad av isens långsamma men obevekliga rörelser. Den accelererande avsmältningen har också gjort att Camp Century seglat upp på den diplomatiska agendan: de många miljöfarliga ämnena som lämnades kvar riskerar att sippra fram när isen smälter och då måste någon – det är ännu oklart vem – hantera situationen.

... 30 meter ner i det annars uniforma istäcket låg en liten ansamling ljuspunkter, som en galax insprängd i isen.

Jag kom att tänka på NASA-forskarnas upptäckt när jag lyssnade på ett inspel av idéhistorikern Anders Ekström under ett symposium om humaniora och professionsutbildningar. Han sa att vi lever i en tid när forskningen förväntas tillhandahålla kunskap för att möta problem som ackumulerats i skymundan under 1900-talet och som idag, likt Camp Century, rör sig obehagligt snabbt mot ytan.

Denna reaktiva hållning är kanske på sätt och vis oundviklig. 2020-talet har hittills varit en kavalkad av kriser som spänt över kunskapsområden och enskilda disciplinära förståelser, och som samtidigt krävt snabba resultat och tillämpningar. Men den reaktiva impulsen rymmer sina forskningspolitiska risker.

Frågor som rör klimat, geopolitik, pandemiberedskap och AI tar alla stor plats i samtida politiska diskussioner såväl som i den senaste forskningspropositionen. Något annat vore konstigt. Samtidigt tror jag att den reaktiva hållningen – ”allt går vansinnigt fort och vi måste rusa in i framtiden för att ha en chans att klara oss” – också skymmer sikten, framför allt vad gäller AI.

Trots att mycket är i rörelse får vi inte tappa bort att teknikutveckling och framtida beredskap är frågor som inte är bestämda på förhand, utan snarare handlar om att formulera hur vi vill att tekniken och samhället ska organiseras i framtiden. Som AI-forskarna Simon Lundgren, Virginia Dignum och Jason Tucker klokt formulerade det i ett blogginlägg nyligen: ”när vi utgår från att AI är lösningen får vi inte tillräcklig förståelse om vad som är problemet”.

När vi utgår från att AI är lösningen får vi inte tillräcklig förståelse om vad som är problemet.

Såväl forskningspropositionen som AI-kommissionens rapport rymmer formuleringar som blottar just den här problematiken. När Carl Henrik Svanberg, AI-kommissionens ordförande, i rapportens förord menar att ”… spridningen och användningen av AI ska bli så snabb, säker, omfattande och positiv som möjligt för det svenska samhället” sker en märklig språklig glidning.

Att användningen bör bli ”säker” och ”positiv” är det nog få som skulle invända mot, men är vi överens om att den bör vara ”snabb” och ”omfattande”? Det är normativa begrepp som snarare borde vara del av en demokratisk diskussion. Vi vet inte ännu hur en ”omfattande” AI-användning skulle ta sig uttryck och påverka samhället. Det är märkligt att på förhand slå fast att detta är en önskvärd utveckling.

När forskningspolitiken söker sig mot samtidens snabbt uppseglande kriser krävs en balans mellan den reaktiva impulsen och den kritiska distansen. Vi vet inte exakt vilka krav de här gränsöverskridande problemkomplexen kommer ställa på utbildningsprogram och forskningsmiljöer. Snarare än att fastna i troper om att ”hinna först” vore det nog inte så dumt att dröja lite vid problemformuleringarna, se över de rigida finansieringssystemen för högre utbildningar och de praktiska hindren för att formera nya kunskapsarenor.

... teknikutveckling och framtida beredskap är frågor som inte är bestämda på förhand.

Camp Century uppstod inte ur tomma intet. Den var en produkt av sin tid, där teknikoptimism och geopolitisk upprustning flyttade gränserna för det tekniskt och politiskt möjliga. Att ”hinna först” var imperativet framför alla andra. Allt annat kunde lugnt skjutas på framtiden.

När basen skulle avvecklas utredde amerikanska forskare hur avfallet skulle hanteras. Slutsatsen i rapporten från 1962 var tydlig: avfallet kunde ligga kvar i isen, Grönlands stabila klimat och ständiga snöfall skulle garantera att det blev kvar där, ”bevarat för evigheten”.

AI

Mer om skribenten

  • Forskare

    Han skriver om humanioras plats i forskningslandskapet och i samhället i stort. Erik Isberg är vetenskapshistoriker och forskar vid KTH om miljövetenskapernas historia.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 3 februari 2025

Siv Engelmark

Sverige behöver ett forskningsinstitut som kan utveckla polisarbetet och användningen av AI för att bekämpa brott. Det menar Lena Klasén som är ansvarig för forskningsfrågor inom P...

Nyhet 17 december 2024

Carina Järvenhag

Allt från en bra snöskyffel till fred på jorden, men också en robust anteckningsbok och upptäckten av liv i rymden. Fem forskare önskar sig både hårda klappar och drömmer stort när...

Nyhet 18 mars 2024

Charlie Olofsson

Som litet land är det svårt att konkurrera internationellt inom AI. De som driver på utvecklingen i Sverige ser ändå nischer där vi kan bli världsledande. − Jag tror att vi ska ha...