Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Bara Sverige svenskt fika har

Det finns mycket som är bra på Harvard, men efter några månader har jag börjat märka vad jag saknar mest hemifrån, skriver Alexandre Antonelli.

En viktig grej är gemenskapen kolleger emellan. För några veckor sedan publicerade en postdoktor i vår grupp här en artikel i Science som förste författare. Jag gick direkt till hans rum för att gratulera. Jag antog att det skulle vara feststämning i rummet med alla doktorander och postdoktorer. Han tackade men såg lite överraskad ut, och ingen annan i rummet visste om det. När jag frågade om när det var dags för tårta möttes jag av många frågande ansiktsuttryck. Ingen här verkar fira nya artiklar, beviljade ansökningar eller andra framgångar – något som vi i Sverige gladeligen lägger gott om grädde och bär på.

Nej, att sitta och fika är inget för forskarna här. Förmiddags- eller eftermiddagspauser finns inte på kartan, och många luncher intas snabbt framför datorn. Men de är vana. På mina döttrars skola har de tolv minuter – exakt – på sig att äta lunch. Lärarna håller stenkoll på tiden och schasar iväg barnen så att nästa grupp kan komma in i matsalen. Det hjälper inte att våra tjejer får med sig mat hemifrån i små burkar, eftersom min fru och jag förskräcks över hur skolan går tillväga för att uppnå sitt mål att servera ”delicious food for thought” – med andra ord, en konstant varvning mellan pizza, hamburgare, pannkakor, pasta, tacos och liknande. Länge leve ärtsoppan.

Och sedan saknar jag den vilda naturen i Sverige, rejält. Jag var bortskämd med att jobba inne i en av Nordens vackraste botaniska trädgårdar, i direkt anslutning till Göteborgs gröna hjärta – Änggårdsbergen och Slottsskogen. Inget var så upplyftande som att hänga med vår lilla springklubb på en löptur före lunchen. Här är de gröna ytorna små, utspridda och ofta nedsmutsade. Det skrämmer mig att tänka på hur akademiker på Harvard, MIT och andra framgångsrika institutioner, myndigheter och företag ritar framtidens städer. Att allt planeras i minsta detalj och den vilda och artrika naturen oftast inte får plats nära där människor bor.

Fika med gemenskap, bättre mat och grönskande städer ska vi vara rädda om i Sverige. Där slår vi Harvard lätt.

Mer om skribenten

  • Alexandre Antonelli

    Professor i biologisk mångfald

    Han skriver om tillvaron som gästprofessor på Harvard och hur utlandsvistelser kan bidra till internationaliseringen av svensk forskning. Alexandre Antonelli är också vetenskaplig intendent på Göteborgs botaniska trädgård och föreståndare för Gothenburg Global Biodiversity Centre.

Du kanske också vill läsa

Krönika 20 november 2019

Relativism är ett begrepp som ofta hamnar i skottgluggen, skriver Christian Munthe.

Krönika 29 oktober 2019

Med Halloween i antågande kommer jag att tänka på en berättelse som en kinesisk kollega berättade för mig för några år sedan, skriver Anna Ilar.

Krönika 9 oktober 2019

Höstterminen har kickat igång och jag sitter med andra ledamöter från mitt lärosäte och diskuterar forskarutbildningsfrågor vid ett styrelsemöte, skriver Anna Ilar.