Att växa upp akademiskt

Trots att det kan se ut som en uttänkt bana, har jag aldrig planerat att göra vare sig akademisk karriär eller flytta runt i världen. Det har bara blivit så.

Jag drivs av spänningen i att upptäcka nya saker och att testa mina gränser. Jag behöver bevisa min kapacitet för mig själv hela tiden genom att anta nya utmaningar. Det positiva med detta är att jag hela tiden får saker gjorda. Det negativa är att jag alltid är mer eller mindre stressad.

Jag minns när jag började som Assistant Professor på Tulane i New Orleans 1999. Jag var klart mer naiv än dagens unga forskare. Jag hade ingen aning om vad det innebar att jobba som professor, jag bara tyckte det lät coolt. (I USA är Assistant Professor den lägsta nivån av professor, sen följer Tenure, Associate och Full Professor). Det första jag fick göra var att bära bort livsfarliga kemikalier från mitt labb så jag kunde sitta där, för jag hade inget kontor.

Jag undervisade 200 studenter i kemi och använde mikrofon i undervisningen. Att få tyst på killarna längst bak var inte lätt. Min första rekrytering var ren impuls men är fortfarande min bästa. Under mina första tio år som egen gruppledare fokuserade jag mycket på min forskning, att söka medel och få ut publikationer. Kanske det är därför jag inte saknar mina amerikanska kolleger särskilt mycket?

Det blev annorlunda när jag kom till Umeå universitet 2008 – jag blev tvungen att växa upp (akademiskt i alla fall, barn i sinnet är jag fortfarande) – nu var jag plötsligt senior. Det tog mig ett tag att smälta men sen blev det en spännande utmaning att tänka i nya banor. Hur kan jag påverka systemet och hjälpa mina närmaste kolleger, institutionen, universitetet?

Min ständiga önskan efter nya mål och det faktum att jag faktiskt har värdefulla (rent av unika) erfarenheter gjorde detta till ett naturligt val. Men det är lätt att bli frustrerad när man kämpar för större mål och för att få ny energi åkte jag på en sabbatical termin till Caltech-universitetet i Kalifornien.

I samma veva blev jag rekryterad till Chalmers. Att få vara med och bygga upp en ny institution kändes som en lockande ny utmaning. Eftersom Chalmers institutioner är indelade i avdelningar så är jag nu också avdelningschef med personalansvar. Det är mera jobb och svårt, men samtidigt oerhört givande. Det som jag alltid gjort inofficiellt – stöttat yngre forskare – förväntas nu av mig inom avdelningen. Det är dags att växa lite mer.