Att vara äldreforskare under pandemin

Under pandemin har forskares expertkunskaper efterfrågats av media och olika myndigheter i en omfattning som vi inte är vana vid. Den svenska linjen i våras var att beslut skulle baseras på vetenskap, och inte på politiska grunder. Vetenskap om vad kunde man fråga sig.

Mest har det väl varit virologer, infektionsläkare och smittskyddsexperter som tillfrågats. Beteckningen epidemiolog gjorde många förvirrade, och ordet hobbyepidemiolog blev populärt i debatten. Men allmänheten och media hade nog svårt att skilja ut att en virolog eller infektionsläkare inte nödvändigtvis behövde vara en epidemiolog eller kunna mer om äldre än någon annan, och att en äldreforskare kan vara epidemiolog.

I början av pandemin, när de speciella restriktionerna för 70-plussare lyftes fram, blev man som äldreforskare mer och mer frustrerad över den okunskap om äldre som Folkhälsomyndigheten och kolleger från andra discipliner visade. Plötsligt blev virologer, infektionsläkare och smittskyddsläkare amatörexperter på åldrandet.

Plötsligt blev virologer, infektionsläkare och smittskyddsläkare amatörexperter på åldrandet.

Man klumpade ihop personer äldre än 70 till en skör grupp som måste skyddas och glömde i början bort de sköraste äldre, de som bor på äldreboenden eller har hemtjänst.

Bakgrunden var att 90 procent av alla avlidna var 70 år eller äldre. Baserat på det räknade man ut en åldersrisk utan att ta hänsyn till andra faktorer som blir vanligare med stigande ålder. Ett överraskande dåligt epidemiologiskt tänkande.

Det visade sig ganska snart att ålderseffekten på dödligheten vid covid-19 i stort drevs av en mycket stor dödlighet bland personer som hade äldrevård, 50 procent av alla dödsfall skedde bland personer som bodde på SÄBO, 25 procent skedde bland dem som hade hemtjänst. Inte helt förvånande, eftersom de mest sköra finns inom äldrevården och varje person där har nära kontakt med ett stort antal yngre. Gruppen med äldrevård utgör bara cirka 300 000 av 1,5 miljon 70-plussare.

…de mest sköra finns inom äldrevården och varje person där har nära kontakt med ett stort antal yngre

Äldreforskare försökte kontakta Folkhälsomyndigheten, socialdepartementet och Socialstyrelsen tidigt under pandemin för att framföra sina synpunkter. Framförallt att man snabbt måste skydda personer inom äldrevården. Men inte ens regeringens nyinrättade äldreforskarråd lyckades få kontakt.

Istället fick vi skriva debattartiklar, där vi föreslog att man skulle utse en nationell samordnare för covid-19 i äldrevården, med tanke på fragmentiseringen av ansvaret till 290 olika kommuner, och att man snarast måste införa skyddsutrustning och provtagning på personal inom äldrevården. Debattartiklarna rönte mycket lite intresse bland beslutsfattare och media.

Jag lärde mig att bygga en egen tv-studio hemma med uppstaplade böcker att lägga mobiltelefonen på.

Efterhand började dock media att bli mer intresserade av äldrefrågan. Själv hamnade jag under en tid i mediabruset som äldreforskare, och blev en del av debatten när det gällde seniorers situation under pandemin. Jag ombads att uttala mig om bortskämda 40-talister, 70-plus-gränsen, varför så många dött på äldreboenden, det långdragna besöksförbudet, prioriteringar baserat på ålder, och om att palliativ vård satts in utan att varken boende eller anhöriga involverats i besluten. Och jag lärde mig att bygga en egen tv-studio hemma med uppstaplade böcker att lägga mobiltelefonen på.

Fortfarande är det en gåta att man inte plockade in äldreexperter tidigare när det stod klart att äldre var en drabbad grupp. Kanske hade det påverkat åtgärderna, och kanske hade våra politiker sluppit de totala sågningarna från IVO och coronakommissionen. En lärdom av 2020 är att pandemier måste handläggas inte bara vetenskapligt, utan också multidisciplinärt med experter från olika berörda forskningsområden. Kanske behöver politiker, media och allmänhet också lära sig att även forskare ofta har olika uppfattningar, och att det är en förutsättning för att driva forskningen framåt.