Att skriva sin text på nytt

Jag skulle tro – men jag har inte räknat på det – att jag lägger maximalt en fjärdedel av min skrivtid på att generera text. Resten av tiden handlar om omarbetningar. Och då räknar jag inte in den tid som går åt till review-omgångar, utan bara det som krävs för att ta texten från ett råmanus till något som är färdigt att läsas av någon annan.

Det här med att skriva om sin egen text, gång på gång, är omvittnat svårt. Efter ett tag är det som att jag inte längre ser vad jag skrivit. Eventuella glapp, både i språk och i underliggande resonemang, glider ögonen förbi och hjärnan fyller själv på med det som saknas. När någon läsare senare påpekar att ”här saknas det ju ett ord!” kan jag för mitt liv inte begripa hur jag kan ha missat det. Att läsa min egen text kräver en distansering där jag måste tvinga mig till att se texten som vore den skriven av någon annan.

Frågan är hur man kan uppnå den där distansen.

Ett knep är förstås att använda tiden för att skapa distans, att helt enkelt låta texten vila. Bara lägga den åt sidan i en vecka och sedan gå tillbaks till den. Men det brukar fungera en eller kanske två gånger – efter det är jag likt förbaskat fast i min egen text. Och dessutom, när deadline närmar sig är det allt annat än enkelt att bara låta texten ligga. Även om jag inte tittar på den så snurrar den i huvudet och gör sig påmind.

Ett annat distanseringsknep som faktiskt kan fungera för mig är att skriva ut saker på papper. Och helst att byta typsnitt precis innan jag trycker på ”print”. Jag vet inte varför, men bara det att typsnittet, och med det radbrytningar, ändras gör att det blir lättare att läsa texten med nya ögon. Kanske inte det mest miljövänliga alternativet. Men nöden har ju som bekant ingen lag.

Det bästa distanseringsknepet jag har är högläsning. Det allra bästa är om jag kan rekrytera någon till att läsa min text högt för mig. Nu är ju detta något som kräver en god vän som står ut med att läsa högt – och att läsa en akademisk artikel högt är något som kan ställa även den mest lojala vänskap på prov. Inför framtiden ställer jag här mitt hopp till talsyntes. Dessvärre är de som jag i nuläget har tillgång till inte tillräckligt bra, men jag ser fram emot en språkgranskningsrevolution i det lilla. Tills dess sitter jag på kammaren och känner mig fånig när jag läser högt för mig själv.

Varför just högläsning fungerar så bra kan man spekulera i. Jag tror att hemligheten består i att det talade språket inte alltid ligger så långt från det skrivna som vi ibland vill tro. Och vice versa. Naturligtvis är vardagspratet ganska långt från ett formellt skriftspråk, och i det talade språket har vi betydligt större tolerans för till exempel upprepningar. Men en text som låter sig talas låter sig också läsas. Det där flytet i texten, att det liksom hela tiden leder vidare, blir lättare att komma åt med högläsning än med tystläsning. Eller lite annorlunda uttryckt: om det fungerar att läsa det högt, så fungerar det garanterat att läsa det tyst.

Johan Asplund konstaterar i sin bok Avhandlingens språkdräkt att språkgranskaren ”skriver och tänker den föreliggande texten på nytt” (s. 41). Och kanske är det här det svåra ligger. Inte i på nytt i betydelsen ”återigen” eller ”upprepat”, utan på nytt i betydelsen ”som om det vore första gången”. Det är svårt att närma sig sin egen text som vore man oinsatt eller rent av lite naiv. I skrivprocessen blir jag kidnappad av min egen text. Det bästa jag kan göra är att försöka snacka mig ur situationen.

Referens: Asplund, J. (2002). Avhandlingens språkdräkt. Göteborg: Korpen.