Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Att sätta punkt.

”Att veta när det är dags att sätta punkt”, skriver Gabriella Håkansson i sin debutroman Operation B, ”är vetenskapsmannens största utmaning”.*

Hon har en poäng, skriver Johan Alvehus.

”Att veta när det är dags att sätta punkt”, skriver Gabriella Håkansson i sin debutroman Operation B, ”är vetenskapsmannens största utmaning”.*

Hon har en poäng.

Under skrivprocessen, inte minst när jag kommer in i min skrivbubbla – när världen bortanför mig, texten och det material jag jobbar med liksom bleknar bort – flyter det ofta bara på. Det är en av de bästa känslor jag vet. När jag befinner mig i skrivbubblan är det där med att sätta punkt något som inte bekymrar mig. Jag har ju tid, liksom.

Det är när mejlen från förläggaren börjar trilla in som det blir problem. Hur går det med manus? Kommer du att klara deadline? Vi måste veta för produktionsplaneringen och marknadsföringen!

Det är nu det börjar bli svårt att sätta punkt. Det blir ju liksom bara fler punkter. Följer jag upp den där tråden i kapitel tre ordentligt? Kommer min poäng i slutsatskapitlet fram ordentligt? Borde jag justera introduktionen lite, är anslaget rätt? Ska jag verkligen göra den där lilla avstickaren? Den är ju trevlig och det behövs kanske lite läsgodis där? Men tappar jag tråden? Jag börjar förhålla mig till texten på ett annat sätt. Mer granskande.

Jag sitter just nu med ett bokmanus som jag borde satt punkt för, för lite mer än en vecka sedan. Men det vill sig inte riktigt. Punkten vill inte falla på plats.

Det finns inte något tillfälle i mitt skrivande då jag har sämre självförtroende än just här där jag är nu. På botten. Jag tittar på texten – ”texten”, snarare – som jag producerat under flera månader. Pekoral.

Jag är bra på att generera text och jag tror att det delvis har att göra med att jag inte är rädd för att skriva om och ta bort. Jag tror att jag kom över detta när jag började använda mig av en ”idédump”, ett dokument eller en mapp där jag läggar in allt som jag tagit bort. Det blir på det sättet aldrig en förlust att ta bort något. Det är bara en tanke som får ligga och vila någon annanstans ett tag. När jag handleder uppsatsskrivande studenter och försöker understryka vikten av att börja skriva i tid, brukar jag tipsa om det knepet. Och jag brukar lite skämtsamt säga att det är mycket svårare att skriva text än att ta bort den. För att generera text måste närmare trettio tangenter tryckas ner, med viss eftertanke och i rätt ordning. För att ta bort behövs bara en: ”Delete”.

Och åh vad jag vill använda den tangenten nu. Jag skummar igenom min text. Allt känns banalt. Less is more tänker jag. Vill stryka, stryka, stryka. Inte koncentrera, formulera om, precisera. Bara ta bort. Helst alltihop. Mina skeva tankebanor – inte ska väl någon behöva utsättas för detta?

Jag försöker repa mod. Flera dagar i sträck kan jag ägna mig åt självpepp: Nog kan väl detta tåla en läsning? Skärp dig Johan. Perfect is the enemy of good. Du är ju på hemmaplan, du kan detta! Under tiden fortsätter jag vägra sätta punkt.

Men till slut tar jag mig samman. Jag vet att det måste göras. Det finns ingen återvändo nu.

Jag mejlar förläggaren.

”Jag behöver nog skjuta lite på min deadline …”

Att sätta punkt är verkligen en utmaning.

* Jag citerar fritt ur minnet. Boken har jag förlagt och pandemin förhindrar att jag går till Malmös fantastiska stadsbibliotek och kollar upp saken.

Mer om skribenten

  • Johan Alvehus

    Docent och lektor

    Han skriver om samhällsvetenskaplig forskning och akademiskt skrivande. Johan Alvehus forskar om ledning av organisationer.

Du kanske också vill läsa

Krönika 13 mars 2024

Alltför många ord och bisatser, tappade trådar och en självbelåten attityd. Det kännetecknar det stofila skrivandet som i värsta fall fungerar som en propp mot spridandet av nya ta...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...