Många studenter cyklar till föreläsningarna vid Tsinghua University i Beijing. Foto: Depositphotos
Krönika
Att plugga vid Tsinghua öppnar nya dörrar
Hon var ständigt omgiven av andra människor och såg ofta studenter plugga hela nätterna. Julia Qiu skriver om sin utbytestermin vid Kinas mest prestigefyllda universitet.
Ämnen i artikeln:
Bara en vecka tidigare hade jag packat ihop väskorna och rest till andra sidan jorden. Mitt resmål var Tsinghua University i Beijing, där jag skulle tillbringa det kommande halvåret för utbytesstudier.
När jag skulle ta mig till den första föreläsningen såg jag oräkneligt många som cyklade. På bilvägarna syntes knappt några bilar – det var studenterna som tagit över vägarna. Här var det uppenbarligen cykel som gällde för att ta sig till universitetet, inte elsparkcyklar eller bussar. Dags att hyra en!
Det första som slog mig var hur stort allting var. Campuset på Tsinghua kändes som en egen liten stad: bankkontor, elektronikbutiker, matvaruaffär, kaféer, till och med frisörer. Första veckan kunde jag fixa det mesta utan att ens lämna campus. Med 62 000 studenter var det svårt att inte stöta på någon vart man än gick.
Jag delade korridorsrum med en annan student, men fick höra att inhemska studenter ofta kunde bo fyra–sex personer i samma rum. Den största skillnaden för mig var nog ändå att man alltid hade någon omkring sig. Vi lagade aldrig mat själva utan gick till skolmatsalerna – fyravåningshus fulla av restauranger – där man blippade sitt studentkort och fick lunch för 15–20 kronor.
Med 62 000 studenter var det svårt att inte stöta på någon vart man än gick.
Allt i studentlivet kretsade kring WeChat, Kinas version av Swish, Facebook, studentportal och Instagram i ett. Jag kunde få kursuppdateringar i en chatt, boka hotell i en annan och samtidigt hålla kontakt med kompisarna.
En sak som jag också lade märke till var studiekulturen i plugghusen: i den byggnad där jag brukade sitta såg man ofta studenter plugga hela nätterna, ibland sova över på plats. Att ha tagit sig in på Kinas mest prestigefyllda universitet innebär också en extrem studiedisciplin. En svensk klasskamrat från KTH skojade: ”Ska inte vi också plugga tills vi måste sova över?” Och även det provade vi på.
Själva undervisningen var mer bekant än jag först hade trott. De tekniska kurserna är kända för att vara särskilt rigorösa. Eftersom jag läste en MBA (Master of Business Administration) hade många kurser ett liknande upplägg som hemma i Sverige, med grupparbeten, presentationer och tentor. Skillnaden låg snarare i detaljerna: föreläsningarna var ofta längre, och på Tsinghua finns det – som jag förstod det – inga egentliga omtentor, utan man fick ta om kursen vid ett senare tillfälle.
... där jag brukade sitta såg man ofta studenter plugga hela nätterna, ibland sova över på plats.
Samtidigt kunde undervisningen variera mycket beroende på professor. En av mina lärare uppmuntrade oss att använda AI-verktyg som ChatGPT och DeepSeek för att lösa våra hemuppgifter. Han tyckte det var spännande att se hur långt tekniken kunde ersätta mänskliga beräkningar.
Studenter framför Auditorium - en av Tsinghuas mer klassiska byggnader. Foto: Privat
Många av mina klasskamrater siktade på jobb i Kinas största techbolag eller på statliga myndigheter, även om det också fanns folk som ville forska. Att komma från Tsinghua öppnar dörrar som annars kan vara stängda. Under mina resor utanför Beijing kunde jag märka vilken status skolan har – ibland kommenterade främlingar våra Tsinghua-tröjor och sa att det var deras dröm att en dag få studera där.
Samtidigt kan arbetslivet som väntar studenterna vara krävande. Begreppet ”996”, att jobba 9 till 9 sex dagar i veckan, är något som nyexaminerade ofta förväntas acceptera om man vill göra karriär i industrin.
... att jobba 9 till 9 sex dagar i veckan, är något som nyexaminerade ofta förväntas acceptera om man vill göra karriär i industrin.
Något som tidigt fångade mitt intresse i Kina var alla studenter som hade små dockor hängandes på sina ryggsäckar – färgglada lurviga figurer som antingen kunde föreställa djur eller människor. Långt senare fick jag vid ett spel på ett mahjongbord äntligen förklaringen till de små dockorna. En klasskamrat berättade att de var labubus – små lurviga monster med kaninöron och ett brett leende.
Först skrattade jag åt hur märkliga de såg ut, men när jag förstod hur populära de var insåg jag något mer. Det handlade inte bara om en leksak, utan om ett sätt för studenterna att uttrycka sig, att visa lite personlighet i en vardag som annars kretsar kring hårt plugg och disciplin. Precis som vi i Sverige syr märken på våra studentoveraller eller målar våra nationsflaggor på väskorna, bar de sina labubus som små symboler för tillhörighet och gemenskap.
Det handlade inte bara om en leksak, utan om ett sätt för studenterna att uttrycka sig, att visa lite personlighet ...
Några månader senare, vid terminens slut, landade jag i Frankfurt för att tillbringa sommaren där. Det kändes på många sätt främmande att vara tillbaka i Europa – små gator, uteserveringar, småprat på caféer istället för matsalar där tusentals studenter åt samtidigt. Jag hade nästan vant mig vid att alltid vara omgiven av människor, och plötsligt fanns stillheten där igen.
Och så, mitt bland allt det bekanta europeiska, fick jag syn på något oväntat i ett skyltfönster: en lurvig liten figur med kaninöron. En labubu, som tagit sig hela vägen hit. Som om en bit av vardagen i Beijing följt med, hela vägen hit.
Mer om skribenten
Du kanske också vill läsa
Nyhet 3 februari 2026
Krönika 27 januari 2026
Krönika 14 januari 2026