Att forska är som att spela i en stor symfoniorkester

2013-10-24

Krönika av Bengt Gustafsson,  professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala universitet, om den problematiska bilden av forskaren som ett ensamt geni.

Han sitter i mörk kostym vid ett bord framför fönstret där ljuset faller in. På bordet står kolvar och stativ, en uppställning för ett pågående kemiskt experiment.  Framför honom på bordet ligger ett papper för anteckningar, men hans huvud är vänt åt andra hållet, inåt rummet. Det finns något vildsint, kanske förvirrat eller bara oroat över hans blick.

Porträttet verkar inspirerat av målningarna som Vermeer gjorde av forskare – Geografen och Astronomen – mer än 200 år tidigare. De satt också ensamma vid ett bord i ljuset från ett fönster. Men bilderna av deras utforskande av jorden och stjärnhimlen förmedlar lugn; kanske är de förbryllade, men också systematiska.

Emil Östermans bild av Alfred Nobel verkar mer präglad av ett romantiskt forskarideal, nästan på väg mot Georg von Rosens välkända bild av upptäcksresande Nordenskiöld, ensam i polarisen. Den ensamma hjälten.

Bilden av forskaren idag är, eller borde vara, annorlunda. Det första många kommer att tänka på är kanske ändå bilden av Einstein, han må räcka ut tungan eller vingla på sin cykel eller bara sitta där med spretande hår. Men visst har den bilden modifierats, inte minst genom trägna insatser av vetenskapsjournalisterna. Många svenskar möter forskare i media och finner att de är som folk är mest – kanske lite mer entusiastiska över sitt jobb. 

Men de uppträder oftast en och en, möjligen med någon tyst doktorand eller laboratorieassistent pysslande i bakgrunden. Och där har vi ett problem!

För så mycket forskning bedrivs ju i grupper, ibland mycket stora sådana. En rad omständigheter gör att detta ofta inte kommer fram som det borde. En av dem kan vara att de gamla heroiska hjältemyterna från romantiken hålls levande. Ibland tycks det få absurda konsekvenser, senast såg vi det i samband med nobelpriset till François Englert och Peter Higgs. 

Visst är dessa mycket välförtjänta pristagare, men ett avgörande och väl så imponerande arbete gjordes ju av de väldiga grupperna kring ATLAS- och CMS-experimenten vid CERN. Här har tusentals forskare och ingenjörer arbetat intensivt i många år, samordnat sina planer, byggt enorma och unika instrument, lagt upp vidsträckta nätverk av många tusentals datorer, och arrangerat omfattande administrativa system. Och detta har skett i frivilliga internationella samarbeten långt bortom de formella CERN-medlemskapen.

Det är frågan om några av mänsklighetens ansträngningar kan jämföras med detta – det skulle väl i så fall vara de största och geografiskt mest spridda rymdprojekten eller kanske de stora krigsansträngningarna som invasionen i Normandie 1944.  Men på CERN har alltsammans skett för fredliga ändamål, och med mindre industri-politiska drivkrafter.  

Just detta, att mänskligheten lär sig att lösa problem och göra svåra saker i stora samarbeten, och med glädje, ja ungdomlig entusiasm, just detta är kanske det viktigaste den moderna experimentella grundvetenskapen kan bidra med, trots viktiga spin-off-effekter som www och Wifi. Och detta är stort, ja prisvärt!

Men vi är fast i gamla hjältemyter. Forskningsråden världen över premierar solitärer, unga forskningsledare, när man inte stöder etablerade forskningsmiljöer som borde finansieras med universitetens basanslag. Ibland kan det vara befogat att satsa på solitärerna, men vad man lika envist borde leta efter är unga grupper, konstellationer av forskare med olika läggning eller bakgrund som vill samverka och har förmåga att göra det.  

Media vill ofta lyfta fram individer – de anses attrahera mer intresse än mer anonyma forskargrupper. Och kanske är det så. Men för den skull behöver vi inte gå så långt att vi ger en felaktig bild av hur forskning går till, till alla dem som betalar vad vi gör.

För forskning är ju en social verksamhet, jämförbar med kammarmusik eller spelande i stora symfoniorkestrar. Vi kan inte bara satsa på dirigenter och solister – det leder inte automatiskt till orkestrar eller stråkkvartetter.  Och frågan är om ens Nobel skulle ha gillat att man bara viftade i luften.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter