Att dra nytta av flykten från Trump kräver en strategi

Just nu är osäkerheten stor på världens ledande amerikanska lärosäten. Det har väckt förhoppningar om att kunna rekrytera toppforskare från USA. Men är svenska lärosäten införstådda med hur internationella akademiska rekryteringar oftast ser ut? Och är de beredda att göra vad som krävs?

Svenska universitet rekryterar redan idag forskare från andra länder, men främst doktorander och postdoktorer. Våra HR-avdelningar är ofta dåligt rustade att hantera frågor som rör uppehållstillstånd, skatteregler och social trygghet för anställda från länder utanför EU. Många nyanställda forskare upplever att de får bristfällig information och stöd, vilket försvårar deras etablering i Sverige. Stöd för medföljande att hitta jobb finns sällan.

Många nyanställda forskare upplever att de får bristfällig information och stöd, vilket försvårar deras etablering i Sverige.

Ett annat hinder är skillnader i hur forskning finansieras i Sverige jämfört med i många andra länder. Den största skillnaden är kanske att svenska forskare oftast förväntas finansiera både stora delar av sina egna tjänster, och tjänster för doktorander och postdoktorer. Det har av många beskrivits som en anomali i forskarvärlden, och något som diskriminerar eller riskerar att skrämma iväg forskare.

Det finns också kulturella skillnader att ta hänsyn till. Därför bör vi kanske satsa på att rekrytera forskare med europeiskt ursprung som funderar på att lämna USA? Frågan är dock om de är villiga att acceptera uppemot halverad lön. För varifrån skulle det ökade löneutrymmet för sådana specialistrekryteringar komma?

Och hur skulle kollegorna som tjänar mindre reagera om en forskartalang från ett annat land anställs till betydligt högre lön vid ett svenskt lärosäte? Jag tror själv att det finns förståelse för vissa löneskillnader, men samtidigt är Sverige på gott och ont en arbetsmarknad med relativt lågt lönespann.

... varifrån skulle det ökade löneutrymmet för sådana specialistrekryteringar komma?

Diskussionen om huruvida framgångsrika amerikanska forskare kan tänka sig en fortsatt karriär utomlands behöver vidgas. Jag skulle vilja att den handlade om hur våra lärosäten kan attrahera talanger mer generellt, oavsett varifrån de kommer.

I vilken riktning vill en avdelning eller forskargrupp utvecklas? Hur hittar vi rätt personer, om vi inte känner till dem redan? Vilken autonomi bör lokala avdelningar ha i rekryteringsärenden, i förhållande till universitetsledningarnas visioner och fakultetens medbestämmande? Bör tjänsterna utlysas brett och för alla att söka – eller kan det ibland minska chansen att få dem vi verkligen vill ha eller behöver?

HR-avdelningar vid svenska universitet beskrivs ofta som byråkratiska och långsamma i sina processer. Själv har jag fått hjälp av flinka och noggranna HR-experter när jag försökt rekrytera personer till både administrativa tjänster och forskartjänster. De behövs för att säkerställa att rekryteringsprocesserna går rätt till, men också för att vi inte bara ska välja sökanden som ser ut eller tänker som oss själva.

Jag tror dock att våra lärosäten ofta saknar långsiktiga strategier för att attrahera, utveckla och behålla talanger.

Jag tror dock att våra lärosäten ofta saknar långsiktiga strategier för att attrahera, utveckla och behålla talanger. Alltså strategisk HR. Allt för ofta verkar det som om enbart undervisningsbehovet, eller tillfälliga forskningsmedel, styr nya tjänstetillsättningar.

Vetenskapsrådet utlyser nu bidrag för att rekrytera forskare som är verksamma utanför Europa. Det kommer dock inte att räcka med bidrag för strategiska rekryteringar (tidsbegränsade) om vi vill dra nytta av ett ”Trump moment”. Om det nu finns ett sådant. Det behövs mer genomgripande förändringar.

Läs mer:

Rapporten Externfinansieringens roll i svensk högskoleforskning (Vetenskapsrådet) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

I samhällets tjänst? En ESO-antologi om villkoren för forskning
och samverkan Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.