Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Underkropparna på fem vandrare i siluett

Foto: Depositphotos

Krönika

Att doktorera är som att träna inför ett fjällmaraton

Jag har tränat terränglöpning sedan 2018. Jag blev fort fångad av att kunna vara ute i skogen, både i strålande solsken och i totalt mörker med pannlampa, skriver Kajsa Hansson.

Terränglöpning, till skillnad från tråkig asfalts-, löpbands- eller motionsspårslöpning, uppmuntrar egen kreativitet. Man springer i skog, myr och fjäll, både på små stigar och utan någon stig överhuvudtaget.

Ju mer jag lärt mig om hur jag ska lägga upp min träning i terränglöpning, desto fler likheter ser jag med mitt eget jobb inom forskning. Det finns inga tillrättalagda motionsspår, inga löpband där man ställer in hastigheten med en knapp och inte heller någon ledare som planerat träningspasset in i minsta detalj.

Självklart börjar man också fundera på om terränglöpning och träning inför ett fjällopp är samma sak som att doktorera. För en viktig del av att träna inför ett fjällopp är att träna högintensivt. Den högintensiva träningen kräver stort fokus och kan vara ganska smärtsam, men ökar ens maxkapacitet.

Träning för fjällopp innebär också att man tränar på att springa i uppförsbackar utan att få mjölksyra. De tre råden man får är: 1. Korta av steglängden, 2. Fäst blicken på toppen och 3. Ha tålamod.

Sist, men inte minst, ägnar man mycket tid åt lågintensiv träning. Detta sker ofta vid betydligt lägre pulsnivåer och under längre tid än ens normala träningspass. Under lågintensiv träning bildar kroppen nya kapillärer som syresätter musklerna, vilket i sin tur ökar återhämtningsförmågan och uthålligheten. Samtidigt är risken för överträning och skador liten. Så även om lågintensiv träning inte känns tung, är den otroligt viktig.

Vi tänker oftast inte på det, men forskarutbildning är som vilken sportsatsning som helst. Det innebär att doktorander behöver grenspecifik träning, generell träning och träning för att bemästra uppförsbackar och hinder. Men det krävs också lågintensiv träning.

Flera framstående forskare inom mitt eget fält har understrukit vikten av vad jag skulle kalla för ”lågintensiv träning”. Många rekommenderar doktorander att läsa mycket. Inte bara forskningsartiklar, utan också böcker, nyhetsartiklar och forskning utanför nationalekonomi för att hitta idéer och inspiration till sin forskning. Andra, som Ariel Rubinstein, menar att det skulle gynna den akademiska produktiviteten om alla forskare deltog i frivillig militärtjänstgöring under några veckor om året. Eller, rättare sagt, om alla forskare hittade ett ställe där man kan ägna sig åt att ”tänka” flera timmar om dagen, helst ostört.

Om lågintensiv träning i doktorandutbildningar får oss att läsa och tänka mer borde det även gynna förmågan att förstå och adressera viktiga samhällsproblem. Och det är något som behövs enligt vissa nationalekonomer. De menar att det finns en risk för att unga nationalekonomer blir för inriktade på de teoretiska och analytiska metoderna för ämnet. Eller som Leontief och Galbraith skrev: “Departments of economics are graduating a generation of idiots savants, skilled in technique but innocent of real economic issues”. Även Assar Lindbeck, en av våra mest framstående svenska nationalekonomer, menade att det utbildas för få ”tvåbenta” nationalekonomer som har ”en fot på den internationella forskningsfronten och en i den inhemska debattmyllan”.

Slutligen handlar lågintensiv träning om psykisk hälsa. Precis som både motionärer och elitidrottare lätt blir övertränade, är doktorander en riskgrupp för stress och psykisk ohälsa. Enligt en rapport från Sveriges förenade studentkårer, uppger 20 procent av doktoranderna att de lider av sömnsvårigheter på grund av jobbet, och lika många uppger att de inte har tid att ta ut någon semester.

Om en forskarutbildning är samma sak som att träna för ett fjällmaraton bör vi alltså lägga stor vikt vid lågintensiv träning. Inte bara för att vi doktorander ska blir mer produktiva och få bättre förståelse för samhällsproblem. Det är också en fråga om psykisk hälsa.

Mer om skribenten

  • Kajsa Hansson

    Doktorand i nationalekonomi

    Hon skriver om beteendeekonomi, livet som doktorand eller om det som faller henne in. Kajsa Hansson studerar hur människor rättfärdigar omoraliskt och själviskt beteende.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 3 juni 2019

Redaktionen

Hon skriver om forsknings- och utbildningspolitiska frågor som ligger henne varmt om hjärtat. Anna Ilar är doktorand vid Karolinska institutet och vice ordförande för fackförbundet...

Nyhet 20 april 2017

Redaktionen

Hon skriver om sin tillvaro som doktorand och sina tankar om forskning som yrke. Margarita Bartish forskar på Karolinska institutet om hur normala celler rekryteras av tumören för ...

Nyhet 2 juni 2020

Natalie von der Lehr

Sedan coronapandemin satte stopp för resor och stora folksamlingar har många doktorander fått försvara sin doktorsavhandling framför en skärm. Men det digitala formatet har också s...