Är jag en bedragare?

Det är en utmaning att arbeta hemifrån med små barn som är sjuka, men kanske är det något av en oundviklig realitet för en forskarstudent när det inte verkar finnas någon tydlig gräns mellan arbete och fritid.

Jag gjorde en reflektion efter min julledighet, då jag upplevde något som jag nu efteråt har fått berättat för mig inte är helt ovanligt inom akademin. Det kallas ”The Imposter syndrome”, eller bluffsyndromet på svenska, och är något som det faktiskt gjorts studier på.

Kort sagt så innebär bluffsyndromet att man känner sig som en bedragare, en person som hela tiden låtsas utföra uppgifter som man egentligen inte behärskar. Mina kolleger och andra forskare är förstås alltid mer pålästa och intelligenta än jag själv.

Jag har läst att det här oftare drabbar högpresterande personer. Därför ligger det nära till hands att tolka känslan av otillräcklighet som att jag egentligen, trots att jag inte vet om det, tillhör de där ambitiösa människorna.

En varningsklocka ringer dock, för inte skulle väl jag se mig själv som en bedragare om det inte fanns goda skäl till det? Det gör mig skeptisk till förklaringen, eftersom jag i många dagliga förehavanden inte känner att jag behärskar vad jag gör, men trots det spelar med så gott som jag kan. Vad är det om inte en bedragare?

Min licentiatavhandling kallar (eller snarare pressen att leverera) – och jag sätter på mig mina ljudisolerande hörlurar med datorn i knät, liggandes i soffan med två barn klättrande över axlarna. Sakta skrivandes, med en gnagande känsla av att jag egentligen inte behärskar det jag gör.