Är filosofin reserverad för filosoferna?

När jag nu skriver mitt sista inlägg för Curie vill jag knyta ihop säcken genom att adressera ett akademiskt dilemma. Utgångspunkten är mitt eget avhandlingsskrivande och en bok som diskuterar hur forskare (omedvetet) bedömer forskningens kvalitet utifrån ämnestraditionens praxis.

Min avhandling i litteraturvetenskap handlade om relationen mellan moralfilosofi och romankonst. Romanen kan iscensätta mänskliga dilemman på ett sätt som moralfilosofin inte lyckas med – detta var min tes som jag drev hårt i relation till moralfilosofen och författaren Iris Murdoch.

Under disputationen hamnade jag i en för mig oväntad diskussion med min opponent om vilket ämne som är över- respektive underordnat, litteraturvetenskap eller filosofi. Implicerat var att jag begick misstag som litteraturvetare och att det i konsekvensens namn därför fanns ett annat filosofiskt förhållningssätt som var det rätta. Frågan som väcktes inom mig, där och då, blev därför: är filosofin reserverad för filosoferna?

Ett sätt att skjuta frågan i sank är att hävda nej, svaret på vem som får säga vad om vad i akademin är avhängigt argumentets kvalitet, originalitet och mottagande, det vill säga om det avvisas eller accepteras av den grupp argumentet riktar sig till. Dock är det mer komplicerat än så. Den samtida förståelsen av nya forskningsrön kan inte med tvärsäkerhet avgöra hur en upptäckt kan komma att värderas i framtiden.

Inom akademin finns också intellektuella fejder och flagrant antagonism mellan grupper – tvister och bråk är den luft många forskare inom samma ämne lever av. Avfärdande kritik kan därmed lika gärna vara en fjäder i hatten som ett förödande slag mot självkänslan och observationernas giltighet. Dessutom: tvärvetenskapen, mångvetenskapen, de nya disciplinansatserna bygger på en dubbelhet där ämnesidentitet och ämnesöverskridande samsas i samma forskande kropp och persona.

Om filosofin är förbehållen filosoferna, litteraturen litteraturvetarna, antiken antikvetarna blir de kritiska impulserna utifrån för få. Samtidigt måste ämneskompetens övas upp under tid. Ett akademiskt ämne består av kurser, läslistor, metoder men också av ett mer diffust know-how som man får grepp om genom att vistas i ämnet. Vi står alltså inför ett slags akademiskt dilemma, som illustreras mycket väl av sociologen Michele Lamont i boken How Professors Think: Inside the Curious Mind of Academic Judgement (2010).

Genom att närstudera panelarbete och processer som omgärdar peer review i USA ser Lamont att antropologer, filosofer, statsvetare, litteraturvetare, ekonomer och historiker tittar på väldigt olika saker när de bedömer forskningens kvalitet och excellens. Många professorer har också svårt att på ett begripligt sätt formulera vad som ingår i och utgör den egna grunden för bedömning av kolleger i andra ämnen. Att bedöma kvalitet är inte rationellt, menar Lamont: det är emotionellt, kognitivt och socialt. Det bygger på ämnespraxis och vetenskapstradition.

Det akademiska dilemmat – vilket tydliggörs i Lamonts bok – är att ämnets starka ställning som kunskapsfundament och vetenskaplig hemvist behöver överskridas för att motverka insulära forskningsparadigm. Samtidigt behöver ämnena stärkas och ”skämmas bort” för att forskare ska ha något vettigt att säga, också när de passerar ämnesgränserna. Jag hade önskat att de starka ämnenas nödvändighet och begränsning, för att kunskapen ska kunna ta nya vägar, oftare hade vädrats och problematiserats. Särskilt med tanke på den globala förflyttningen mot tvärvetenskap vi kan iaktta inom humanvetenskaperna.

Att mina avhandlingsteser inte föll i så god jord hos filosofer var mindre besvärande än om de hade varit ointressanta för litteraturvetare. Så resonerade jag i alla fall under disputationen. Givetvis kan tankegången vara ett utslag av psykologiskt självförsvar, men inställningen säger något om hur stark ämnestraditionen är även inom mig. En gång litteraturvetare, alltid litteraturvetare.

Läs också i Curie: Hur ska kunskapen hitta nya vägar?