Är din mest citerade artikel också din bästa artikel?

Då och då dimper det ned notifikationer i min mejlkorg om att en av mina artiklar blivit citerad. Det är nästan alltid samma artikel det handlar om: den om etiska aspekter på tidig diagnos av Alzheimers sjukdom. Artikeln skrevs tillsammans med två neurokemister för snart 15 år sedan. Jag brukar säga att den skrevs på en cocktail-servett, för det var så den började tillvaron, i en bar i Linnéstan i Göteborg, tidigt i karriären. Jag antar att den kom lägligt och innan särskilt många andra börjat skriva om dessa frågor.

Det är utan konkurrens min mest citerade artikel. Men är det min bästa artikel? Är din mest citerade artikel din bästa artikel? Och om du är för investerad i ditt eget för att kunna bedöma det: ta en forskare du kan mycket om: är deras mest citerade arbete deras bästa? Jag gissar att för de allra flesta är det inte så. Det finns andra texter som ligger oss varmare om hjärtat men som inte fått det genomslag de förtjänar.

Jag brukar säga att den skrevs på en cocktail-servett, för det var så den började tillvaron, i en bar i Linnéstan i Göteborg ...

Mängden citeringar är ett erkänt djupt felbart mått på kvalitet, och ett på sin höjd tveksamt mått på genomslag. De flesta citeringar innebär inte att ditt arbete behandlas i någon substantiell bemärkelse, oftast rör det sig om en referens i en uppräkning när författaren ska visa sig förtrogen med aktuellt arbete inom ett område.

Ändå används bibliometriska mått av detta slag mått vid värdering av forskning i konkurrenssituationer. Som Tora Holmberg, rektor för Umeå universitet, påpekade i Curie nyligen påverkar de tjänstetillsättningar och tillgången till forskningsmedel för såväl den enskilde forskaren som lärosätena.

Läs också i Curie: Debatt: Amerikansk politik hindrar publicering av viktig svensk forskning

Standardargumentet för detta är att även om citeringar bara tycks vara svagt associerade med kvalitet så är de åtminstone mätbara. Detta minskar utrymmet för godtycke, nepotism och andra former av akademisk ”närhet” som kan påverka bedömningen. Jag har tre reflektioner jag vill göra om detta.

För det första: Undviker vi verkligen risken för snedfördelning genom att knyta det till mätbara mått? Det finns fortfarande risk för godtycke och nepotism inbakat i vilka artiklar som blir publicerade och citerade, som en sådan kvantifiering döljer och som därför har den nackdelen att ingen kan hållas ansvarig för den.

Sårbarheten i ett system där olika tidskrifter ges olika tyngd blev synligt här om året då värderingen av akademiska tidskrifter i Polen förändrades av politiska skäl för att ge katolska publikationer större tyngd.

Vilka begräsningar accepterar vi när vi vill få något publicerat, citerat och spritt?

För det andra: Vilken typ av texter blir publicerade om vi strävar efter att bli så citerade som möjligt, eller att komma in i de mest välrenommerade tidskrifterna? Vilka begräsningar accepterar vi när vi vill få något publicerat, citerat och spritt? Som Jonatan Nästesjö konstaterade i Curie finns en tendens till likriktning när de flesta följer samma modell och får samma tips om hur man ska skriva för att öka sina chanser.

Läs också i Curie: Krönika av Jonatan Nästesjö: När all forskning stöps i samma form

Det är inte ovanligt att forskare ställs inför dilemmat att antingen publicera vad som är en väsentligen bättre artikel i en lägre rankad tidskrift eller antologi där få kommer att hitta den, eller att acceptera alla de justeringar och begränsningar som krävs för att få in den i en mer meriterande tidskrift.

Det är klart att texter ofta vinner på att redigeras och granskas i en peer review-process, men många delar nog min erfarenhet av att någonting samtidigt går förlorat. Det finns en annan av mina publikationer som förmodligen är min tyngsta. Den är cirka 15 sidor lång, och vad jag skulle anföra om jag skulle söka nytt jobb eller befordran. Men om jag skulle vilja visa upp vad jag kan, skulle jag mycket hellre lämna in den fyra gånger så långa trasselsudd till version som artikeln var i sitt första utkast.

Läs också i Curie: Krönika av Ulrika Carlsson: Varför är vi så trollbundna av citat?

För det tredje, en lite djupare fråga: Är värdet av den samlade kunskap som existerar beroende av att den citeras eller ens läses? En stor andel artiklar citeras som bekant aldrig. Många citeras kanske en handfull gånger, inte sällan av författaren själv. Vi vill såklart att forskningen ska komma till användning och övriga samhället till del.

Är värdet av den samlade kunskap som existerar beroende av att den citeras eller ens läses?

Men samtidigt: kan det inte snarast vara djupet på den existerande kunskapsmängden som är viktig? Att det finns ett rikt material att ösa ur om och när behovet uppstår? En majoritet av böckerna på ett universitetsbibliotek lånas aldrig eller sällan ut, men det finns något betryggande i att de finns där. En majoritet av alla brandlarmsknappar trycks det aldrig på, en majoritet av alla räddningsvästar och livbåtar behöver aldrig hamna i sjön. På samma sätt behöver vi mängder av forskning, för vi vet aldrig vad som kan visa sig vara relevant.

Jag tror att vi behöver utveckla former för att uppskatta och ta hänsyn till det aldrig citerade, av allt det utmärkta akademiska arbete som balanserar på det nätt och jämnt publicerbaras gräns. En forskares kvaliteter och potential består inte bara eller främst i vad som citerats eller publicerats, utan också i vad som än så länge göms i byrålådan.

Läs mer:

Polish academics angered by changes in assessment system favouring theological journals (Notes from Poland, 2023) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.