Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Är det verkligen distansutbildning och lärarrobotar vi behöver?

Krönika av Britt Farstad, universitetslektor i svenska språket vid Högskolan i Gävle, om att en allt större del av utbildningen ska bedrivas på distans.

Nu är det den tiden på året då de nya ämneslärarstudenterna och jag arbetar med lyrik. De flesta studenter har liten erfarenhet av lyrik och jag har lagt upp kursen därefter. Halvvägs in i kursen kommer de efterlängtade kommentarerna: ”Detta är så intressant – och jag som trodde att jag inte tyckte om lyrik!”

Då kan jag slappna av lite. Även i år var det möjligt att entusiasmera (en stor del av) studenterna, ge dem tolkningsverktyg och förmedla lust att läsa lyrik.

Maskiner blir inte sjuka, trötta eller hungriga. De kritiserar knappast regeringsbeslut, pedagogiska system eller kräver bättre lön och arbetsvillkor.

Som lärarutbildare upplever jag mitt arbete som otroligt viktigt och givande. Men det senaste året har det inte varit lönt att uppdatera kursplaner, litteraturlistor eller se över utbildningsplaner eftersom så mycket ska förändras. En ännu större del av lärarutbildningen ska nämligen bli distansutbildning.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på författaren Stina Aronsson och hennes förklaring till att den lilla pojken John Niskanpää i romanen Hitom himlen misslyckas i skolan. Hans mamma kallar sin lilla pojke ”mitt John” och Aronsson berättar att ”om någon suttit bredvid honom på sätet och sagt: peka efter raden så kan du följa med, mitt John, peka hela tiden med fingret så här, mitt John! då hade allt gått väl. Ty då hade inte stället i boken kunnat försvinna när man höll det fast. Hade någon tagit honom vid handen och lett honom in i mysterierna, så hade det inte varit värre än att till exempel gå på spängerna över myren.”

Oavsett vilken typ av utbildning vi bedriver ska en allt större del av utbildningarna vid många av våra lärosäten bedrivas på distans. En anledning är att universitet och högskolor inte bara ska tillhandahålla högklassig utbildning för alla utan även vara nyckelaktörer i landets regional- och integrationspolitik.

I en promemoria från utbildningsdepartementet 2017-07-18 står det ”att personer från olika delar av landet oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder eller social bakgrund kan söka en högskoleutbildning, påbörja en högskoleutbildning och fullfölja en högskoleutbildning” (min kursivering).

Det poängteras i samma promemoria att detta inte kommer att kosta mer pengar för staten. Humanioras basanslag är fortfarande mycket låga jämfört med andra vetenskapers tilldelning för utbildning, trots att det är länge sedan humanister kunde klara sig med en bok, ett block och en penna.

Som lärare uppmanas vi att upparbeta banker av förinspelade föreläsningar som kan återanvändas. Rekommendationen är tolv minuters föreläsningar. ”Snuttifieringen” av information i samhället är plågsam som den är. Nu ska den även införas i högre utbildning. Det allt större trycket på att vi genom förinspelade föreläsningar ska effektivisera vårt arbete handlar naturligtvis om pengar.

Med digitaliserings- och distansutbildningsiver kommer det snart inte finnas tålmodiga och erfarna människor som leder John över de hala spängerna

De artiklar om robotlärare som dykt upp i mitt nyhetsflöde de senaste månaderna är också ett tecken på denna strävan efter att skära kostnader. Robotläraren är en gammal idé science fiction-genren har lekt med till och från utan att det varit ett särskilt framträdande motiv.” Medan hushållsrobotar och lärarrobotar tillhör fiktionens värld finns vårdrobotarna i verkligheten, särskilt inom äldrevården. Alla dessa tre robottyper representerar sysslor som anses möjliga att mekanisera och automatisera i linje med New Public Management-logiken. De sammanfaller märkligt nog också med så kallade enkla (kvinno)sysslor som att ge vård och omsorg till unga och gamla, samt att lära ut kunskap.

Lärarrobotarna bör vi uppenbarligen ta på allvar. Stora summor läggs på att utveckla tekniken och trots att det kostar astronomiska summor kommer det naturligtvis att löna sig på lång sikt: maskiner blir inte sjuka, trötta eller hungriga. De kritiserar knappast regeringsbeslut, pedagogiska system eller kräver bättre lön och arbetsvillkor. Det de behöver är el- och nätanslutning och tekniker som programmerar och underhåller. Men vem ska programmera in vad?

Med digitaliserings- och distansutbildningsiver kommer det snart inte finnas tålmodiga och erfarna människor som leder John över de hala spängerna ”stock efter stock som bokstäverna i en bok”. Stina Aronsson menade att ”man tog sig fram på dem om man var två. Den ena var ledsagare”.

Jag tror Stina Aronsson har rätt: ”Hade någon ledsagat Johan Niskanpää genom skoltimmarna, hade han inte behövt känna sig så vilsen och olycklig i sitt huvud”.

Mer om skribenten

  • Britt Johanne Farstad

    Lektor i svenska språket

    Hon skriver om litteraturens betydelse och sina tankar kring lärarutbildningen. Britt Farstad disputerade på en avhandling om astronomen och författaren Peter Nilsson och undervisar lärarstudenter i litteratur vid Högskolan i Gävle.

Du kanske också vill läsa

Debatt 24 april 2024

Pär Ågerfalk, Uppsala universitet

Debatten om kompetensbrist och relevant utbildning för framtiden väcker en central fråga: Hur kan vi effektivt integrera STEM och samhällsvetenskap för att möta framtidens utmaning...

Krönika 9 april 2024

Hoppa över powerpoint och youtube – använd krita istället! Och förse gärna eleverna med papper och penna. Åsa Mackenzie skriver om att undervisa studenter så att kunskapen går in.

Debatt 2 april 2024

Mia Bernhardsen, Svenskt Näringsliv

Dålig matchning mellan utbildning och arbetsmarknad hindrar idag tillväxt, konkurrenskraft och välstånd. För att komma till rätta med den kompetensbrist som råder krävs inte bara i...