Är det fult att undervisa?

Det finns flera anledningar till den här trenden. Dels får man då mer tid för att forska. Det gör att man kan hålla sig på en nivå så att man får mer forskningsmedel och därmed kan köpa sig fri från undervisningen också i framtiden. Dels ger detta institutionen möjlighet att finansiera andra forskare som inte drar in egna medel eftersom de får undervisa mer.

En tredje anledning till varför många tappar lusten att undervisa är att många kurser har få studenter som ofta har bristfälliga kunskaper i till exempel matematik. Dessutom brukar man inte få uppskattning (läs, meritering) för bra undervisning, bara kritik om man gör det dåligt.

Detta är en olycklig trend. Utbildning är det övergripande syftet med universiteten och studenterna har rätt att träffa forskare som är framgångsrika och kan inspirera dem till vidare studier. Till skillnad från Sverige så undervisar professorerna i USA på sina kurser med genuin glädje. De är stolta över sina kurser och de skulle aldrig tänka tanken att fara på en konferens mitt i en undervisningsperiod. Kanske är det för att studenterna betalar mycket pengar för att gå på universiteten i USA, och då kräver de (läs, deras föräldrar) god undervisning? Eller är det helt enkelt så att undervisning anses viktigare i USA?

När jag jobbade som kemiprofessor i New Orleans fick jag varje termin undervisa studenter på en grundläggande kemikurs. Det betydde tre lektioner per vecka med stora klasser under hela året, utom på sommaren. Varje år bytte vi kurser med varandra så jag gick igenom i princip alla kurser som gavs vid institutionen. Jag lärde mig massor av detta.

Men när jag kom till Sverige var min undervisning inte längre önskvärd, för jag hade råd att finansiera min lön med externa medel. När jag sen bytte arbetsplats fanns det önskemål om att jag skulle undervisa – men helst gratis. Jag tror att vår inställning till undervisning skulle vara annorlunda om vi hade ett annat sätt att finansiera akademiska tjänster i Sverige. För de flesta är det självklart att om man har ett jobb så ska man få lön för detta. Men på svenska universitet är det inte så. Man ska själv dra in sin lön via externa bidrag. Många universitet försöker ta tag i detta (bra!), men det är långt från ord till handling.

När jag jobbade i USA fick jag min lön av universitetet och då var det självklart att dela på undervisningen utan att räkna timmar eller procent. Undervisning var en självklar del av jobbet. Det borde vara så i Sverige med!

Detta är min sista inlägg för denna omgång. Det har varit jättekul att få skriva av mig – tack till alla som har läst och kommenterat!