Är det amerikanska universitet vi vill ha?

2015-06-17

Krönika av Jonas F Ludvigsson, barnläkare i Örebro och professor vid Karolinska institutet, om hur universitet finansieras, rankas och om vilka som har möjlighet att gå på dem.

Måndagen den 20:e april skrev representanter för moderata ungdomsförbundet på SvD Brännpunkt att ”Det bör kosta att plugga på universitet”. De fick omedelbart mothugg av S ungdomsförbund men ganska snart också av andra moderater.

Studieavgifter (men ur ett mer globalt perspektiv) är ett centralt tema i ett av vårens nummer av tidskriften ”The Economist”. Specialnumret om ”Universitet” tar sin utgångspunkt i amerikanska universitet men mycket är allmängiltigt. Fokus ligger också på ranking av universitet – även det i allra högsta grad aktuellt i Sverige.

De amerikanska elituniversiteten som vi känner dem kom till när man i 1800-talets USA försökte kombinera Oxford/Cambridge-modellen med de tyska forskningsuniversiteten. Så föddes Johns Hopkins, Harvard, Yale, Princeton, Caltech, Stanford etc. De här universiteten har varit oerhört framgångsrika och när den amerikanska kongressen 1995 ville skära ned på universitetsanslagen stod amerikanska företagsledare i kö för att försvara universiteten och skrev: ”Tänk ett liv utan poliovaccin, pacemakers, väderprognoser, avancerad cancerterapi eller jumbojets”.

Numera vill alla efterlikna de amerikanska universitets modell för forskning och utbildning, men är det rätt tänkt?

Västvärlden satsar allt mer på högre utbildning. Men sättet på vilken vi finansierar den skiljer sig åt. I norra Europa står staten för finansieringen medan många amerikanska universitet är privata. Den privata ägandeformen har lett till allt högre utbildningskostnader i USA och rop på förändring. Terminsavgifterna där är nu så pass höga att utan stipendium eller rika föräldrar blir det ingen högre utbildning.

Andelen människor i världen som skaffar sig en universitetsutbildning ökar snabbt. Flera faktorer driver på utvecklingen; främst urbaniseringen och den nya ”kunskapsekonomin”. Med ökad efterfrågan på utbildning kommer också försök att ranka produkten, det vill säga utbildningarna. Därmed gjorde rankinglistorna entré.

I USA var ”U.S. News & World Report’s” först att ranka universitet. Ett problem med deras ranking var att den till stor del satte likhetstecken mellan hur stor ”andel sökande som inte kom in”, och universitetets kvalitet! En sådan approach leder förstås till att högt rankade universiteten inte har något intresse av att växa utan snarare nobbar så många sökande som möjligt! Universitet med höga antagningspoäng kan också ta ut extremt höga studieavgifter vilket tyvärr vidmakthåller ett socialt sett snedfördelat intag av studenter (läs: lätt att komma in om man är rik).

Bland de mest kända rankingskalorna återfinns Times Higher Education och Shanghai-rankingen. På bägge rankingarna sopar USA banan med alla andra tävlande (Sverige ligger på 9:e plats vad gäller antalet universitet bland de 100 främsta). Däremot ser situationen helt annorlunda ut när man studerar antalet högt rankade universitet i förhållande till befolkningsstorleken. Då kommer plötsligt Schweiz först (6,2 toppuniversitet/10 miljoner invånare) med Sverige på en extremt hedersam andra plats (3,1 toppuniversitet/10 miljoner invånare) följt av Nederländerna (2,4), USA, Australien och Storbritannien (de har alla 1,3 – 1,7). Intressant nog är rankinglistorna av sådan vikt att många länder ser det som ett mål i sig att få in fler universitet bland de ”100 bästa”.).

Flera arabländer har ”importerat amerikanska universitet” (filialer finns nu exempelvis i Arabemiraten, Qatar). Andra länder (Saudiarabien) har ”köpt in” före detta rektorer för toppuniversitet för att skapa egna toppuniversitet. Tyskland, Frankrike och Kina har egna program men även Vetenskapsrådet och Wallenbergs stiftelser motiverar viktiga satsningar med att vi behöver fler toppuniversitet.

Samtidigt riktas mycket kritik mot rankingarna. Exempelvis för att fokus ofta ligger enkom på forskning, delvis för att det finns få sätt att jämföra undervisningskvalitet mellan länder. Flera länder (som inte presterat så bra i rankingarna…) har också skapat egna rankingsystem där de själva presterar bättre! EU har till exempel utvecklat ”U-multirank”, som dock saknar information om amerikanska universitet varför en global jämförelse inte är möjlig.

I de flesta europeiska länder betalar staten nästan hela universitetsavgiften. The Economist menar att detta fungerar bra i norra Europa där universitetsutbildningar generellt sett håller en hög nivå men att det fungerar dåligt i södra Europa där utbildningen inte sällan är undermålig. I USA har man istället en blandad finansieringsmodell (privat och statlig finansiering) medan det i Japan och Sydkorea är individer och familjer som står för notan.

För att betala de skenande kostnaderna för utbildning finns tre alternativ: (i) Att göra utbildningen billigare (exempelvis genom att hålla alla föreläsningar i salar som har plats för flera hundra studenter samtidigt) eller (ii) ta mer betalt för utbildningen (högre studieavgifter). Flera länder som tidigare erbjöd gratis universitetsutbildning (till exempel Nya Zeeland, Storbritannien, Kina) har idag infört terminsavgifter. (iii) Ett tredje sätt är att ragga sponsorer. Harvard hade enligt uppgift i Wall Street Journal (7 april 2015) 36 miljarder dollar i kassakistan medan det rikaste brittiska universitet (Cambridge) har 7,6 miljarder. I jämförelse väger de svenska universiteten lätt. Något kompenseras dock detta av Wallenbergstiftelserna (de är näst Wellcome Trust Europas starkaste icke-statliga forskningsstiftelse).

The Economist riktar mycket skarp kritik mot de amerikanska universiteten. Tidskriften menar på att alla universitet har två ”kunder”: studenter och statsmakt. Studenterna vill få ut allt möjligt av sina studier: fler vänner, bli smartare, flytta hemifrån. Men framför allt vill de tjäna pengar på sin utbildning. Här lyckas ändå universiteten bra och den som går en fyraårig universitetsutbildning tjänar i snitt 15 procent mer per år fram till 65 års ålder än den som inte alls går på universitet.

Statsmakten däremot vill att universiteten ska bidra med andra saker(!): (i) forskning, (ii) att studenterna lär sig något, och (iii) rättvisa i samhället. Helt klart har amerikanska universitet lyckats på forskningssidan. Nitton av världens tjugo högst rankade universitet kommer från USA. Vad gäller lärande har det dock gått sämre! En undersökning vid New Yorks universitet visade att nära hälften av studenterna som gick på universitet inte förbättrat sitt kritiska tänkande, sin resonemangsförmåga eller förbättrat sitt skrivande mellan första och tredje året på universitet.

Utbildning vid Amerikas toppuniversitet förefaller inte heller handla så mycket om vad man lär sig utan att man gått just där. Intervjustudier med amerikanska personalrekryterare visar att de i första hand tittar på vid vilket universitet en student gått, och i andra hand om studenterna ägnat sig åt någon form av aktivitet under sin universitetstid (helst lagsport, exempelvis rodd). Rekryterarna litar helt enkelt på att till exempel Harvards rigorösa antagningssystem ska ha sållat fram individer som alltid presterar.

I sin slutkläm menar The Economist att amerikanska och europeiska universitet måste bli bättre på att ta in duktiga studenter oberoende av deras bakgrund och föräldrars inkomst. Det gäller också att hålla kostnaderna i schack. Tidskriften pläderar för ett finansieringssystem likt det i Australien. Detta är mycket likt det system vi har i Sverige med studielån som man kan betala av på sikt och när inkomsten nått till viss nivå. The Economist menar vidare att universiteten måste bli bättre på att erbjuda utbildningar online. Många universitet gör redan det, men studenterna har sedan inte möjlighet att tillgodoräkna sig genomförd kurs i sina examina utan till examina räknas enbart kurser som genomförts på campus. Det måste också bli tydligare att högre utbildning lönar sig för samhället.

Sammanfattningsvis bli intrycket av The Economist specialreportage att svenska universitet förvisso står inför flera utmaningar men klarar sig förhållandevis väl vad gäller både forskning och en jämlik tillgång till utbildning. Sedan får vi bara hoppas att studenterna lär sig något också.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Åsa Morberg

    Vilken intressant och läsvärd blogg! Delar Dina åsikter.

    2015.06.18

  • Henrik

    Tack för en tänkvärd artikel som vågar slakta heliga kor. QS presenterade häromdagen sin senaste globala universitetsranking. Med en handfull undantag domineras listan av engelskspråkiga universitet, främst i USA och England.Legendariska universitet som Technische Universität München finns först på plats #60, vilket givetvis förklarar varför Ford och GM har kvalitet vida överlägsen BMW och Mercedes. Chalmers, Karolinska, och Handelshögskolan i Stockholm finns inte med på topp 100. Anrika Köpenhamns Universitet kommer in på plats #68.Det konstiga är att såväl Sverige som Danmark har bättre BNP Per Capita (nominal) än USA, och slår England med ekonomiska hästlängder. Ändå fortsätter man sprida myten att de engelskspråkiga universiteten är vida överlägsna.Efter att ha jobbat ett antal år i Asien med internationella kollegor, så har min erfarenhet varit den motsatta.

    2015.09.15

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter