Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Använd rätt skiljetecken i forskningen

Krönika av Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, om skiljetecknens roll i vetenskapliga texter.

I min forskning är interpunktionen en oskattbar resurs. Särskilt skiljetecknen. Små och oansenliga riskerar de ofta att bli förbisedda, men det är med dem som precision och uttrycksfullhet maximeras. Och texters tydlighet är ju A och O i forskningssammanhang.

För tydlighetens skull: med skiljetecken menar jag tecken som har en åtskiljande funktion i textbygget, inte typografiska tecken, som kursiv och versalskrift och inte skrivtecken, som accenter och citattecken.

Skiljetecknens grundläggande funktion är att markera kognitiva enheter. Tänk: avsnitt, stycke, mening, fras och ord. Tecknen markerar pauser för läsaren, från långt till kort.

Komma, punkt, parentes, indrag och blankrad signalerar i princip bara avgränsning. De övriga skiljetecknen har en utökad betydelsepotential. Det innebär att alla inte lika självklart lämpar sig för vetenskaplig text.

Utropstecknet är ett känslornas tecken och har därmed svårt att försvara en plats i formella texter, i synnerhet vetenskapliga.

Med frågetecknet, forskningsfrågornas skiljetecken par preference, är det väl inga problem? Men utropstecknet måste man se upp med! Tecknet, som ursprungligen hette förundringstecken på svenska, punctus admirativus på latin, är ett känslornas tecken och har därmed svårt att försvara en plats i formella texter, i synnerhet vetenskapliga.

Tecknet tre punkter har också svårt att hävda sig där. Tecknet, som signalerar avbrott, betyder ofta att skribenten avbryter sig på grund av känslomässiga skäl. Eller för att antyda att det som följer är självklart. ”Tänk resten själv”, är då tecknets innebörd. Sällan gångbart i forskningssammanhang …

Dock, de tre punkterna förekommer trots allt ofta i vetenskaplig text men då som signal för utelämning i citat och omgivna av hakparentes.

Hakparentes används för alla typer av ingrepp i citat, inte bara utelämningar utan också tillägg och kommentarer, ofta [sic] som används för att bekräfta att det citerade är korrekt fastän det förefaller felaktigt. Hakparentesen är därmed ett vanligt tecken i vetenskaplig text, precis som bågparentesen: tecknet som avskiljer källhänvisningar, ordförklaringar och förtydligande av förkortningar.

Tankstrecket – vars huvuduppgift är att signalera en längre paus före något som ska uppfattas som anmärkningsvärt – kan också uppträda som ett helt neutralt tecken, användbart i vetenskaplig text. En bra strategi för maximal tydlighet och läsbarhet är nämligen att ersätta komma runt inskott med tankstreck om det finns kommatecken med annan funktion, till exempel uppräkningskomma, i den aktuella meningen.

Hur det kommer att gå för vårt senaste tillskott i skiljeteckensfamiljen, interrobangen, återstår att se. Interrobang, tecknet för retorisk fråga, skapades så sent som 1962 så några tydliga regler för tecknets användningsområden har inte hunnit etableras. Men visst kunde vi som forskare vara betjänta av ett sådant tecken‽

Av speciellt intresse för forskaren torde kolon och semikolon vara; båda tecknen bidrar till textens koncentration.

Av speciellt intresse för forskaren torde kolon och semikolon vara; båda tecknen bidrar till textens koncentration. Båda ersätter i själva verket ord. Men tecknen har helt olika användningsområden. Och koncentrationsaspekten ger skribenten verktyg för kontroll av skiljeteckensvalet!

Så här ska man tänka:

Kolon pekar framåt. Tecknet signalerar uppräkning, förklaring eller exemplifiering. Före en uppräkning eller en förklaring ersätter det ordet nämligen. Om en exemplifiering följer kan tecknet översättas med så här eller det här.

Semikolonet anknyter bakåt. Det används mellan självständiga meningar och ersätter punkt, men avskiljer inte lika definitivt. Tecknet vill snarare säga: ”Sluta inte läsa! Se sambandet!” Ett samband som skribenten valt att signalera med semikolon i stället för en samordnande konjunktion, exempelvis så, för/ty, och eller men. För den som vill vara säker på sin sak är det bara att testa. Blir det bra med något av dessa småord, blir det också bra med semikolon.

Mer om skribenten

  • Porträttbild på Siv Strömqvist

    Docent i nordiska språk

    Hon är författare till böcker om skrivande och språkriktighet, till exempel Skrivboken (7 uppl. 2014), Skiljeteckensboken, Uppsatshandboken och Vart är vart på väg?

Du kanske också vill läsa

Krönika 13 juni 2016

Jag läser i senaste Universitetsläraren om försök att finna vägar till lustfyllda, kreativa sätt att skriva akademisk text, utifrån boken Skrivande om skrivande . Och tänker o...

Krönika 1 september 2020

Akademin kan kännas som en hopplös plats för den som vill ägna sig åt att skriva. Våra arbetsveckor fylls snabbt upp av undervisning, möten, seminarier och handledning, skriver Dav...

Krönika 19 augusti 2020

Akademiskt skrivande är inte enbart något som forskare ägnar sig åt när de vill kommunicera. Det är även ett fenomen som det forskas en del kring, skriver David Larsson Heidenblad.