Krönika
Amatörastronom i Pajala
Att vara amatörastronom i Pajala kan ha sina sidor. Hela sommaren är teleskopet odugligt. Stjärnorna häruppe hundra kilometer norr om polcirkeln bleknar bort redan i maj medan midnattssolen stiger över horisonten, skriver författaren Mikael Niemi.
Att vara amatörastronom i Pajala kan ha sina sidor. Hela sommaren är teleskopet odugligt. Stjärnorna häruppe hundra kilometer norr om polcirkeln bleknar bort redan i maj medan midnattssolen stiger över horisonten. Inte förrän i augustiskymningen börjar vi skymta stjärnhimlen igen. Medan knotten biter kånkar man ut sitt tunga stativ.
Ett hyggligt bra teleskop gör det möjligt att få skåda ut i det stora mysteriet. Medan vintermörkret tätnar sitter jag på min campingstol med mina tonårspojkar intill. Bilbatteriet ger ström till stativmotorn, och med fjärrkontrollen försöker jag fånga in den lilla ljuspricken under Kuskens stjärnbild. Sökaren måste ha ruckats, riktningen stämmer inte så jag skruvar loss okularet och byter till lägsta förstoringen. Jo, äntligen finner jag den. Inte en prick längre, utan en tydlig skiva med tre svarta tvärstreck och några minimala ljuspunkter på rak linje utanför.
– Jupiter, meddelar jag belåtet och låter grabbarna kika. Jupiter med sina månar.
Vi skruvar i färgfilter och försöker få syn på den röda fläcken. Ständigt justerar vi med fjärrkontrollen så att teleskopet vrids. Det blir så tydligt hur vi står på en roterande boll, motivet hotar hela tiden att glida ur siktfältet. Himlen är krispigt klar, men kylan ställer till det. Man får försöka andas bort från teleskopet. Ändå är den väldiga ytterlinsen snart täckt av ett tunt lager frost. Då är det bara att koppla in hårtorken i garageväggens uttag och blåsa torrt medan tårna stelnar i skoterkängorna.
Jag hörde att många av dagens skolelever aldrig med egna ögon sett Vintergatan. Det är för ljust i storstäderna, gatlyktor och avgaser gör så att natthimlen bara avslöjar de ljusstarkaste stjärnorna. Här i glesbygden löper galaxbandet över himlen som ett skirt silkespapper, delar sig vid stjärnbilden Svanen och försvinner ner bland grantopparna.
Om vinterkvällarna åker jag skidor längs elljusspåret mellan tysta trädformationer av dämpande snö. Ibland släcks lampslingan, kanske har det gått en säkring. Och plötsligt befinner jag mig i det tätaste mörker man kan uppleva. Det är som om en säck dragits över huvudet. Jag stannar, vilar på stavarna och kan knappt se vad som är upp eller ner. Men så, efter en stund börjar otydliga konturer tränga fram. Skuggor. Snö. Och till sist anar jag till och med skidspåret som två djupare rännor i natten.
Det tar ett tag innan jag inser varifrån det svaga ljuset kommer. Det är stjärnljus jag ser. Så svagt att det borde vara försumbart, men ändå finns det där, reflekterat av miljoner snökristaller. Och jag kan fortsätta staka mig försiktigt genom världsrymden medan trädjättarna omger mig som upptornande nebulosor.
Som gymnasist 1979 valde jag som specialarbete Modern Rymdforskning. Radioteleskopen lyssnade efter liv, och Voyager 1 skickades upp med en inristad platta med en bild på oss människovarelser. Idag begriper jag mycket mindre än då. Universum anses nu till största delen bestå av en okänd mörk energi uppblandad med en lika mystisk mörk materia. Dessutom utgörs vår tillvaro enligt supersträngteorin av tio dimensioner, de flesta hoprullade.
Och detta på bara trettio år.
Jag tror inte längre att vi kommer att uppfatta en intelligent utomjordisk radiosignal under min livstid. Men kanske kan man lyckas finna fritt, obundet syre på en exoplanet. Kanske står det rentav någon där och blickar tillbaka mot oss, någon som undrar om vi finns härute. Med stela fingrar, men med en känsla av vördnad, baxar jag tillbaka teleskopet in i vårt varma hus.
Du kanske också vill läsa
Ingen information tillgänglig