Allt är huller om buller

2012-09-12

Krönika av Lena Andersson

Det är inga små variationer i vår tids kostråd och bantningstips. De är diametralt motsatta. Där den ena säger att ett gram stärkelse (potatis, spannmål) är ett för mycket säger den andra att stärkelse är vad människor bör leva på jämte grönsaker och frukt. Båda sidor har medicinsk utbildning och bygger på forskning. Frågan är, ger de sina olika kostråd av samma skäl och får vi veta vilka skälen är? Nej. Allt är huller om buller. Den första och största oklarheten är den om råden handlar om bantning, njutning eller fysiologisk hälsa.

Allmänheten får plötsligt höra att bacon och ägg är en nyttigare frukost än havregrynsgröt med äpple och kanel. Efter det går det inte längre att orientera. Man ger upp när alla rimlighetsbedömningar rörande sanningen faller och det saknas adekvat hjälp med tolkningarna av forskningsresultaten. För tolkas måste de i sin komplexitet och med sina dolda motiv. Men sannolikt finns det något som är sant om vad människan bör stoppa ner i sin kemiska fabrik kroppen för att få ett friskt långt liv. Och vi vet det rätt väl, lika väl som vi vet att cigaretter är skadliga. En gång lades det ut dimridåer även kring cigaretternas effekter på kroppen.

Det finns också något annat, nämligen ideologiska och existentiella föreställningar hos forskare, läkare och andra ansvariga, liksom hos oss lekmän. Ideologin om vällevnadssjukdom som en ofrånkomlig del av åldrandet uttalas sällan men ligger under ytan som ett styrande grundantagande. Den leder till pedagogisk grumlighet. Man klargör inte om man talar om det mest hälsosamma sättet att äta eller om man blandar in andra faktorer och sin ideologiska fatalism. Man berättar inte och hamrar in att det finns trovärdig kunskap om vilken mat som minskar risken för vällevnadssjukdomar. Man tänker att folk inte vill äta så eller att det vore att påstå att man kan påverka saken själv, vilket får människor att känna sig skuldbelagda. Så kan man absolut se det, men det måste då uttalas att man blandar in existentiella, sociala och psykologiska hänsyn, och hur de skiljer sig från de vetenskapliga.

Livsmedelsverket har medborgarnas uppdrag att ge den bästa informationen i matfrågan, byggd på vetenskap inte på känslor. De borde inte i sina rekommendationer baka in bedömningar av vad vi förmår, men jag misstänker att de gör det. De borde ge strikt hälsomässiga omdömen och sedan tillägga som reservation att om du inte vill eller kan äta på det fysiologiskt mest hälsosamma sättet är följande kompromisser minst skadliga för kroppen men de är kompromisser, inte rekommendationer.

Som kostråden ges idag, både av Livsmedelsverket och andra kostexperter, får vi inte veta om vi ska äta vissa saker för att de är nyttiga för kroppen eller för att de förmodas vara bara lite skadliga. Övervägandena bör göras genomsiktliga, liksom studierna de grundar sig på och den bakomliggande ideologi och syn på människan (att livet inte handlar om hälsa utan om njutning, att vi ändå ska dö, att sjukdomar är en del av livet, att det mesta är slump och gener) som ger upphov till kompromisserna mellan det eventuellt fysiologiskt optimala och det förmodat genomförbara.

Medborgaren bedömer genomförbarhet, ingen annan. Om medborgaren, eller forskaren/läkaren, finner att livet saknar mening utan frekvent nyttjande av njutningsmedel och ohälsosam mat är det en existentiell uppfattning, begriplig och legitim, men den bör redovisas, för den påverkar troligen såväl vad man söker efter som tolkningen av resultaten och förslagen till åtgärder.