Alla skulle vinna på kortare ansökningar

Större delen av en ansökan har ingen läsare.

Vi hade nyligen en tjänst ute på min avdelning. 45 sökande. En ansökan var sisådär 60 sidor. Alltså i runda slänger 2700 sidor ansökanstext. Tillsammans med de åberopade skrifterna är det inte orimligt att räkna med en sisådär 25 000 sidor till. Vem blir lycklig av att få nära 30 000 sidor i inboxen? Mumma – jullovet är räddat!

En annan institution argumenterade emot att skriva en tjänsteutlysning även på engelska, just för att för många sökande skulle göra det ohållbart för de sakkunniga. Är inte det att tackla helt fel problem, med effekten att vi skapar en mer insulär akademi?

Vem blir lycklig av att få nära 30 000 sidor i inboxen? Mumma – jullovet är räddat!

Det här gäller även forskningsmedlen. Man vet att det är ansökningstider när kollegorna går med snabba steg genom korridoren och muttrar saker om ”budgetmotivation” eller ”data management plan”. Och man undrar sorgset om de ens kommer att bli lästa.

Nej, säger de som varit med, ”man kan ju inte läsa allt, man lär sig skumma och leta rubriker”. Men varför i hela friden skriver vi dem då? Har någon ringt Kafka?

Hur mycket forskningstid, hur mycket skattepengar, går åt till detta sökande? Nu har vi dock bestämt att vi ska konkurrera om de blygsamma fria medlen till den otyglade, tillitsbaserade forskningen. Det kan man tycka saker om (fråga gärna runt i fikarummet), men av det följer inte med självklarhet att ansökningar måste ta den här formen.

En av fördelarna med att vara historiker, förutom att man får säga ord som ”defenestrering” och ”kölhalning”, är att man sett hur världen skiftat. Det radikala med den insikten är att vi inte är bundna till nuet: om det varit annorlunda förut, så kan det förändras igen.

En av fördelarna med att vara historiker, förutom att man får säga ord som ”defenestrering” och ”kölhalning”, är att man sett hur världen skiftat.

Tänk om ansökan istället vore fem sidor. Fem. Det är inte helt omöjligt – det finns till och med universitet, som Oxford eller EUI, som tillämpar det systemet för tjänsteansökningar. Och det verkar ju inte gå så hemskt dåligt för dem.

Skulle det inte vara lättare att hitta en sakkunnig, om den ska avsätta tid för att läsa 270 sidor, istället för 2700?

Nästa steg kan man diskutera: begära in alla skrifter, kanske? En muntlig intervju, och sedan begära in en pedagogisk reflektion, eller tvärtom? Kanske kunde de medel som idag i praktiken läggs på att söka – eller de medel man kan söka för att skriva ansökan (en konstruktion som bara blir mer absurd för att den är normaliserad) – faktiskt gå till studier, istället för till själva skrivandet av en pappersprodukt som inte gör någon glad.

Skulle det bli orättvist, om inte alla får skicka in allt, och om man inte får beskriva sitt projekt i detalj? Kanske. Kanske vore det snarare att öppna upp för förändring? Det skulle kunna leda till:

• Att den så kallade Matteuseffekten (ty den som har, åt honom skall varda givet) minskar, eftersom det inte längre behövs lika mycket tid för att skriva ansökningar.
• Kortare och mindre svårbegripliga och krävande ansökningar som uppmuntrar till mer internationell mobilitet, inte minst för tidsbegränsade tjänster.
• Att det blir lättare att hitta sakkunniga.
• Att vi får snabbare processer.

Inte minst vore kortare ansökningar en mer respektfull användning av människors tid, liv – och ork, både för dem som läser och för dem som skriver.

När vi funderar på framtidens akademiska fördelningspolitik, kanske vi borde börja här?