Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

All jazz är skitdålig!

– All jazz är skitdålig! Vem bryr sig om musik som man inte ens kan dansa till och som spelar toner så att det skär sig i öronen!? Det borde typ förbjudas, eller i alla fall aldrig spelas i publika miljöer!

– Pfft. Pop då? Serieproducerat trams som bara bryr sig om en bra hook. Texter helt utan mening, bara en massa oh-oh-oh-nanana-shobedoo-ba. Som inte ens görs på riktiga instrument. Autotune. Quantizing. Det handlar ju bara om pengar, det är inte konst!

Känns det igen? undrar Johan Alvehus.

Ok, jag överdriver – men bara lite. En ganska fånig diskussion på det hela taget, eller hur? Som egentligen helt baseras på gamla vanliga retoriska strategier som polarisering och extremisering. Sanningen är väl snarare den att det finns både bra jazz och dålig jazz, bra popmusik och dålig popmusik. Och att vad som är bra eller dåligt i sammanhanget baseras på lite olika kriterier. Och där olika betraktare (lyssnare) har olika kriterier. Och att det kan finnas anledning att fundera på vad som är bra och dåligt och vilka kriterier som kan vara intressanta, men att detta måste göras med visst gehör för andras positioner.

Så låt oss nu byta ut jazz och pop mot skrivande av vetenskapliga böcker respektive artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Här kunde vi ju tänka oss att reflekterande forskare skulle kunna vara lite mer eftertänksamma. Men plopp, så är vi tillbaka i den polariserade diskussionen.

Det finns idag, i alla fall inom den del av samhällsvetenskapen där jag är engagerad, en milt sagt animerad diskussion kring detta med skrivande. Ena lägret framställs som att de uteslutande förespråkar ett formalistiskt och fantasidödande skrivande och att de tycker att prestationsbedömning genom att medelst formler räkna publikationer är alltigenom gott. Den andra sidan framställs som att de underminerar all form av rigoröst tänkande och bara ägnar sig åt flum-flum; de är bara välavlönade hobbyförfattare. Varför ska samhället betala för det?

Och dessvärre tycks debatten ofta hamna på den nivån. Lägren framställs som väsensskilda världar som vilar på sinsemellan oförenliga premisser. Det gör de förstås inte. Ändå ser man sällan argument som försöker balansera dem. Som om det vore helt omöjligt att både skriva artiklar i tidskrifter och ha ambitionen att skriva i friare former riktade till andra publiker. Eller tycka att det nog kan finnas både bra tidskriftsartiklar och dåliga, på samma sätt som skrivande utifrån friare premisser ibland blir lysande och ibland pretentiösa magplask.

Eller mena att i vissa lägen kan det vara nyttigt att standardisera formen för att det är ett ganska effektivt sätt att möta läsarens referensramar kring vad som utgör ett bra argument – att redan Aristoteles arbetade med detta kan kanske vara en tröst. Men också att det ibland är centralt att utmana dessa ramar, även om utmanandet nog kräver en viss förtrogenhet med vad det är man utmanar.

Jag har förstås en hög med favoritböcker som både utmanat mig och förändrat mitt sätt att tänka. Samma sak med artiklar; delar av min forskning bygger på ett sätt att tänka kring organisationer som materialiserades i en artikel i en amerikansk topptidskrift, och det finns andra tidskriftsartiklar som på djupet påverkat mitt tänkande och skrivande. Men min bokhylla är också full av böcker som (i mina ögon) är dåligt argumenterade och bristfälligt underbyggda, och jag både läser och förhåller mig till artiklar som (i mina ögon) har mer eller mindre allvarliga brister.

Jag tänker att forskning precis som alla andra mänskliga aktiviteter är bräcklig, famlande – och stundtals briljant. Och som forskare famlar och trevar jag vidare i hopp om att andra ska tycka att det jag gör är intressant, givande, relevant, värdefullt. Jag prövar olika uttrycksformer men försöker samtidigt vara kritisk. Och så vidare. Jag inbillar mig att de flesta forskare gör ungefär detsamma och att vi alla skulle må bra av att erkänna och respektera varandra på det sättet. Så slipper vi polariserade debatter som inte leder till annat än att fastställa de positioner vi hade från början.

Själv jag gillar jag både jazz och pop.

Mer om skribenten

  • Johan Alvehus

    Docent och lektor

    Han skriver om samhällsvetenskaplig forskning och akademiskt skrivande. Johan Alvehus forskar om ledning av organisationer.

Du kanske också vill läsa

Krönika 13 juni 2016

Jag läser i senaste Universitetsläraren om försök att finna vägar till lustfyllda, kreativa sätt att skriva akademisk text, utifrån boken Skrivande om skrivande . Och tänker o...

Krönika 19 april 2016

Krönika av Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, om skiljetecknens roll i vetenskapliga texter.

Krönika 1 september 2020

Akademin kan kännas som en hopplös plats för den som vill ägna sig åt att skriva. Våra arbetsveckor fylls snabbt upp av undervisning, möten, seminarier och handledning, skriver Dav...