Algoritmerna gjorde mina boktitlar tråkiga

Ett återkommande huvudbry för forskare är vad det som skrivs ska heta. Oavsett om det handlar om böcker, kapitel eller artiklar finns en grundförutsättning. Det måste finnas en titel, en rubrik som lockar till läsning. Kanske en liten knorr eller ordlek också för att göra det intresseväckande.

Jag har kollegor som är mästare på att hitta på slagkraftiga namn på böcker och andra vetenskapliga texter. De lyckas med några få ord fånga in vad forskningen handlar om, utan att för den skulle driva det för långt med putslustigheter

Jag har kollegor som är mästare på att hitta på slagkraftiga namn på böcker och andra vetenskapliga texter.

Jag har en formel jag nästan alltid använt. En kortare titel som ackompanjeras av en lite längre undertitel. Oavsett om det är en bok eller ett offentlig föredrag använder jag den tekniken. Min avhandling hette Nyheter mitt ibland oss, men med en mer förklarande undertitel (kommunala nyheter, personlig erfarenhet och lokal opinionsbildning). Och boken om Janne Josefssons valstugereportage i valet 2002 fick namet Efter valstugorna, med undertiteln skandalstrategier och mediemakt. Så där har jag fortsatt genom åren. En intresseväckande huvudtitel och en beskrivande undertitel.

Men för ett tag sedan skakades min världsbild i grunden, eller åtminstone den del som handlar om rubriksättning. ”Den där är inte sökbar”, förklarade en redaktör när jag kastade fram en i mitt tycke klatschig titel. ”Nej, men vi skriver en mer förklarande undertitel”, svarade jag självsäkert. Men ju längre diskussionen fortsatte, desto längre ner i besöksfåtöljen sjönk jag. ”Du förstår, sökalgorimterna hittar inte underrubrikerna, du måste skriva in alla viktiga sökord i själva titeln”, berättade redaktören.

Du förstår, sökalgorimterna hittar inte underrubrikerna, du måste skriva in alla viktiga sökord i själva titeln

Så där sitter jag nu och har under ett kvarts sekel jobbat med en formel för rubriksättning som nästan satt sig i ryggmärgen. En gammal hund måste lära sig sitta, eller kanske rättare sagt lära sig sitta på ett nytt sätt. Inte så lätt kanske, men min erfarenhet är att forskare faktiskt är ganska flexibla, eller att vi åtminstone gör en dygd av nödvändigheten. Visst, jag skulle kanske envist kunna hävda att mina böcker, kapitel och artiklar ska ha titlar i den stil de alltid haft. Men som den pragmatiker jag är får jag väl helt enkelt ändra mig.

Just nu funderar jag på tre strategier. Den första är en liten fuling. Jag byter helt enkelt plats på min huvud- och undertitel. Funkar ibland, men långt ifrån alltid. Ett annat sätt är att helt enkelt inkludera både huvudtiteln och underititeln i samma mening. Långa titlar blir det och särskilt estetiskt är det inte. Min tredje strategi är att göra det tråkigare och först bestämma vilka nyckelord som måste vara med i titeln och därefter försöka bygga något kring dem. Titlarna blir informativa, men ärligt talat inte särskilt inspirerande. Men jag kanske lär mig.

Just nu funderar jag på tre strategier. Den första är en liten fuling. Jag byter helt enkelt plats på min huvud- och undertitel.

När det är dags att summera sin forskargärning finns det troligen en brytpunkt i titlarna på mina publikationer någonstans i skiftet mellan 2010- och 2020-tal. ”Varför blev namnen på dina böcker och kapitel så tråkiga?”, kanske mina barn frågar mig någon gång i framtiden. ”Algoritmerna, min son. Algoritmerna”, blir mitt lakoniska svar.