Akademiskt självmord var väl att överdriva?

I akademiska artiklar visar vi gärna upp en rak, tydlig linje från forskningsfråga till resultat och diskussion. Sen klämmer vi kanske till med ett generöst ”vad jag inte hann med att täcka in i den här artikeln, men som behöver beforskas framgent av några andra, varsågoda!” i slutet av artikeln.

Det finns ingen plats för osäkerhet, för misstag eller för att visa upp vad vi gör fel. Vi står på scenen. Om vi gör bort oss, eller erkänner misstag, får vi kanske inga fler chanser. Eller så får vi faktiskt det. Det vi är så himla rädda för, att göra bort oss inför andra, är kanske inte så farligt? Kanske kan det till och med leda till att vi utvecklas som forskare och att vår forskning och våra metoder blir bättre? Vem vet?

En månad efter att jag disputerat var jag på konferens. Vid mötet fick jag veta av en distingerad professor från ett amerikanskt prestigeuniversitet att ”If that would have happened in the US, it would have been academic suicide”. Tur för mig då att det inte var i USA, utan i Sverige som ”det där” hände. Eller så hade hon helt enkelt fel. Kanske det hade gått bra även i USA. Det som hände var detta:

Jag skulle precis sätta igång med något nytt efter min disputation. Jag hade en idé om vad och tänkte presentera det på en session under en konferens i Stockholm. Det var måndag och jag skulle presentera på tisdag. Jag hade alltså tid att finslipa min presentation, och det skulle jag göra på hotellrummet på kvällen. Sessionen innehöll många presentationer och var uppdelad på två dagar. På måndagen satt jag och lyssnade på de andra föreläsarna. Plötsligt sa en av dem som ledde sessionen: Stina, det är din tur. Jag protesterade halvhjärtat och mumlade lite i skägget om att jag ju inte skulle presentera förrän nästa dag.

Men! Så tänkte jag att det vore väl skönt att få det gjort (dumt)! Rummet var smockfullt. Jag var kanske ändå tillräckligt förberedd (nej)? Jag satte igång. När jag kommit en bit på vägen så avbröts jag av professorn från prestigeuniversitetet som sa att jag hade två minuter kvar. Jag hade tajmat det helt fel! Hon sa ”Hoppa över några slides”. Det kunde jag inte, det var ett nytt område för mig och inget jag kunde utantill, så jag tappade tråden. Helt och hållet. Hjärtat slog, kinderna blossade, jag dog pinsamhetsdöden och sa: ”Nä, vet ni vad, jag skulle egentligen presentera i morgon, och var inte riktigt förberedd, så jag ber att få återkomma”.

I det stora rummet fanns vår nya professor, som jag hade hoppats att få jobba med. Många av mina kolleger var där, och en massa andra personer som jag inte hade någon aning om vilka de var. Säkert viktiga. Och såna som aldrig skulle göra bort sig. Jag tittade rakt ner i bordet och svor som en borstbindare inombords. När sessionen var slut så kom den amerikanska professorn fram till mig och sa det där om akademiskt självmord. Jag ville inget annat än att åka hem, gräva ner mig. Jag genomgick en inre kamp som slutade med att jag bestämde mig för att stanna kvar och göra om presentationen dagen efter.

Jag följde inte med de andra på middagen. Istället köpte jag med mig take away till hotellet, öppnade vinet i minibaren och läste presentationen högt 30 gånger. På tisdagen presenterade jag. Sedan tog jag tåget hem. Jag hade överlevt. Och något akademiskt självmord blev det inte. Kanske är jag den enda som kommer ihåg den här händelsen. Kanske inte. Jag lärde mig några saker i alla fall. Jag lärde mig att det går att överleva ett klavertramp inom akademin och jag lärde mig att ibland är det bättre att fäkta än att fly. Det behöver inte bli så illa.

Jag lovade också mig själv att aldrig säga sånt där trams till en ung akademiker som just gjort bort sig, utan bli en schysst och peppande senior forskare när den dagen kommer. Till dess ska jag försöka vara en schysst och peppande mitt emellan junior och senior forskare.