Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Åh, vad jag längtat efter detta!

”Ta av er jackan, vänd er om, lägg händerna på räcket och lyft en fot i taget”, beordrade vakten bakom glasväggen medan han lyste under våra skor med en ficklampa. ”Tack. Nu får ni komma in. Jag vet att det är kallt ute.”, skriver Alexandre Antonelli.

Det var en rå novembermorgon. Min fru och jag hade åkt till amerikanska ambassaden i Stockholm för att intervjuas och förhoppningsvis få den sista men viktigaste pusselbiten i familjens kommande äventyr: våra visum. Innan dess hade vi svarat nej på en lång rad frågor ifall någon av oss hade handlat med kroppsorgan, deltagit i massmord, sålt knark, eller utövat tortyr. Lite märkliga frågor kan man tycka, men det var väl rimligt att de ville veta.

Före min disputation fick jag rådet att välja plats och ämne för min postdoktortjänst med omsorg, eftersom det kunde vara sista chansen att uppleva en annan forskarmiljö. Men det visade sig vara fel. För nu är jag nämligen på väg mot en ny fas i min forskning, en sju månaders sabbatsperiod på Harvard.

När jag först kom på idén fick jag gåshud av att bara tänka på all logistik som det skulle innebära. Därför hade jag för en gångs skull lång framförhållning, jag började planera över ett år i förväg. På jobbet berättade jag om planerna för min forskargrupp och ordnade så att det skulle finnas täckning när jag var borta. Hemma såg jag till att familjen var överens, även om alla inte var lika förtjusta i resmålet. ”Kan vi inte åka till Kanarieöarna istället? Eller Fiji?” utbrast tvillingtjejerna och såg mysiga badstunder framför sig. Nä, med lite förhandlingar fick det bli Boston ändå. De skulle få gå i skolan och lära sig engelska, min fru skulle ta en paus från sitt krävande jobb, och jag skulle få lite lugn och ro att forska.

Nu väntar mig alltså ett halvt år av forskning vid ett av världens främsta lärosäten. Jag får två värdar, en professor i botanik och en i zoologi, och en liten arbetsplats med dataskärm. Jag kommer fortsätta forska om biologisk mångfald, men de övriga målsättningarna är ganska diffusa: jag vill få ny inspiration, lära mig nya metoder, sätta upp nya samarbeten. Åh, vad jag längtat efter detta! Inget ont om att leda en relativt stor forskargrupp och flera projekt, men i forskarens dagliga stress av möten, mejl, problemlösning, handledning, undervisning, resor, rapporter, och allt annat, lyser möjligheterna till reflektion och förnyelse med sin frånvaro. Snart går flyttlassen, och förhoppningarna är stora.

Mer om skribenten

  • Alexandre Antonelli

    Professor i biologisk mångfald

    Han skriver om tillvaron som gästprofessor på Harvard och hur utlandsvistelser kan bidra till internationaliseringen av svensk forskning. Alexandre Antonelli är också vetenskaplig intendent på Göteborgs botaniska trädgård och föreståndare för Gothenburg Global Biodiversity Centre.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 8 mars 2022

Natalie von der Lehr

Under mer än 70 år har Nordiskt Sommaruniversitet erbjudit ett forum för vetenskapliga samtal för alla som är intresserade. – NSU har lyckats bevara det kollegiala styret och har ...

Nyhet 1 februari 2022

Lisa Kirsebom

Swedish Collegium for Advanced Study grundades för nästan 40 år sedan. Idag kommer forskare från hela världen till Uppsala för en tid av eget fokus och livlig gemensam diskussion.

Nyhet 2 maj 2019

Sara Nilsson

Små forskargrupper producerar banbrytande forskning i högre grad. Stora grupper tenderar att utveckla existerande idéer. Det visar en studie publicerad i Nature av amerikanska fors...