Administration i akademin – ett självspelande piano

Administratörsanekdoten är akademikers variant av förlossningsskrönan. Blod som skvätter uppåt väggarna, veckor av smärta, partners som tar lyra lutandes över ett bilsäte i 120 på motorvägen har här ersatts av nya formulär, utvärderingar, rutiner och styrdokument som alla skickas neråt i hierarkin. Samma lika.

Det här problemet känns igen i samtal mellan discipliner, inom Norden, och runtom i världen. Det är varken isolerat till en avdelning, ett universitet, eller ett land.

Det är som att vi gräver sida vid sida vid Andrej Platonovs grundgrop, och ju mer vi gräver, desto större är planen att gropen ska bli.

Detta tröstlösa, ändlösa skyfflande borde kanske vara en kärna i övergripande diskussioner om forskningspolitik, men den blir förtvivlade samtal kollegor emellan.

Detta tröstlösa, ändlösa skyfflande borde kanske vara en kärna i övergripande diskussioner om forskningspolitik...

Som samhällsvetaren som sliten mellan undervisning och administration behövde stöd, och blev strängt tillsagd att ”det är ditt jobb att göra det enkelt för ekonomiavdelningen”. Men, som hen sa, det är det ju faktiskt inte. Även om det universitet skulle ha den bästa ekonomiavdelningen – en i världsklass – så det inte avdelningen, universitetets, eller utbildnings- och forskningssektors syfte.

Som den finske kollegan, vars overhead var en hejdundrande 75 procent, och sen fick frågan av administratören, sådär lite casual på fikan, ”vad är den här OH:n ni pratar om egentligen?”. Hen satt bara och stirrade, och tänkte på de kvällar och helger hen lagt för att dra in pengar till den personens lön.

Och hej vad det går ibland. Plötsligt är forskningstiden slut om ett halvår. Jag menar om två år. Eller ett och ett halvt. Vänta, låt mig räkna. Va, blir du otrygg nu?

...det är ditt jobb att göra det enkelt för ekonomiavdelningen...

Kloka ekonomiansvariga och administratörer jag pratar med kommer med liknande exempel, och säger själva att administrationen måste vara verksamhetsnära. Ju mer centraliserad och längre från vardagen stödet kommer, desto mer jobbar forskaren och läraren med att producera material för administrationen, snarare än tvärtom.

Hur blev det så här?

Analysen är inte svår: det här är new public management, och det självspelande pianot av administration som leder till mer administration. Jag läste nyligen en riktigt bra analys om det som ett skäl till Qing-imperiets kollaps. Jag bara nämner det.

...det här är new public management, och det självspelande pianot av administration som leder till mer administration.

Det svåra är effekten: bristen på tillit.

Tillit ovanifrån, till att vi gör det vi borde. Tillit till våra administratörer, att vi kan lägga våra löner i deras trygga händer. Och tillit reciprokt: att administratörerna blir sedda. Tillit till att vi arbetar för forskningens och undervisningens fromma, och drar åt samma håll.

Här finns det tyvärr solid forskning: det går fortare att rasera ett förtroende än att bygga upp det. Men någon gång måste vi kasta spaden och kravla upp ur gropen.