– Hej, det är från Säpo

Under våren var jag själv i USA och forskade, och på det följde ett antal inbjudningar till amerikanska ambassaden i Stockholm när jag kommit tillbaka till Sverige. Helt naturligt, eftersom det var USA som finansierat min resa till Mayo-kliniken. Problemet vara bara att inbjudningarna alltid kom när det antingen var min hämtdag på fritids, eller jag gick jour på akuten i Örebro….

Till sist kände jag att jag inte kunde tacka nej till fler inbjudningar, bättre då att bjuda igen!? Sagt och gjort, jag skrev till amerikanska ambassadören och frågade om inte han kunde komma till vår forskningsenhet på KI.

– Vad sägs om ett gemensamt seminarium?

Yes! Ambassadör Mark Brzezinski nappade!

Kanonkul! Så skulle jag vilja sammanfatta seminariet. Informellt och med möjlighet till diskussion mellan oss svenska forskare, amerikanska forskare på KI, och så ambassadören. Säpo gav klartecken för mötet efter att först ha kollat av att jag visste precis vilka som skulle komma. Jag erkänner att deras första kontakt när de ringde mig på mobilen överraskade mig en smula. Det är ju inte varje dag man lyfter på luren och någon säger: -Hej. det är från Säpo!

Säpos närvaro var för övrigt riktigt uppskattad på forskningsenheten! Jag förstod att delar av enhetspersonalen hängde ute vid postfacken bara för att kunna spana in Säpo-killarna litet… Vem har inte sett en James Bond-rulle och undrat hur det är att vara agent på riktigt?

Ambassadören talade om Sverige som möjligheternas land, och om hur viktigt det är med samarbete mellan Sverige och USA. Vi talade om behovet att USA förenklar den administrativa processen för oss som vill fara till USA och forska. Men det var när en av de amerikanska forskarna på KI, David L, steg upp på podiet och under fem minuter berättade om sina erfarenheter av att komma till Sverige som jag fick en riktig aha-upplevelse. Det är inte alltid så lätt för utländska (inte ens amerikanska…) forskare som vill komma till ett svenskt universitet.

Fortsättning följer…