Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Hem. Ett minne blott

Mitt barndomshem är till salu. För ynka 450 000 euro så är detta idylliskt belägna hus i en mindre by i södra Nederländerna ditt, skriver Vivian Smits.

Här bor du granne med Kinderdijk som funnits med på Unescos världsarvslista sedan 1997. I köpet ingår, helt gratis, en släkthistoria på nästan 120 år, samt massor av personliga minnen. Här bjuds det på dramatik och intriger, kärlek och hjärtekross, skratt och gråt och allt där emellan.

Det var min morfars föräldrar som byggde huset och det har funnits i släkten sedan dess. Jag har sett huset, ladugården och den intilliggande äppelträdgården förändras och åldras över tid. Jag har sett byn växa och gatubilden moderniseras. Gamla grannar har flyttat ut och nya har flyttat in. Verksamheter har sålts av och förändrats. Nu kommer också mitt barndomshem att byggas om och byggas till, brytas ner och byggas upp. Små, udda detaljer kommer att målas om och tapetseras över så att andra själva kan skapa sin historia och sina minnen. Det är en märklig känsla att veta att källan till min familjs historia och alla mina egna minnen snart kommer att tillhöra någon annan.

Samtidigt inser jag att jag inte för mitt liv skulle vilja bo i detta idylliskt belägna, men ack så eftersatta gamla ruckel. Jag har varken tid, pengar eller lust till det. Det kanske är insikten om livets förgänglighet som rusar ifatt en, som ger näring åt den där känslan. Det får en att fundera över vad ett minne egentligen är, och vad minnen betyder för en människa. Hur vi upplever det förflutna? Hur minns vi? Och vad behöver vi för att minnas?

Som konservator och arkeolog arbetar man dagligen med minnen från svunna tider: Fragment efter föremål som en gång haft en särskild betydelse för någon. Man undrar inte sällan vad de kan ha betytt för dem som använde, kastade, offrade eller tappade dessa föremål. Dessa fysiska kvarlevor kan placeras i större kontextuella sammanhang, och vi kanske kan identifiera dem som verktyg eller redskap, som bruksföremål, som delar av heminredning eller personliga klädedräkter. Vi kan tillskriva dem en specifik funktion, identifiera tillverkningsmetod, bestämma deras proveniens och vi kan uppskatta deras ålder.

Men de små personliga detaljerna kring dem, minnena och berättelserna, det kan vi bara spekulera i. För så är det med minnen. De kommer och försvinner med människorna som äger dem, och kvar finns bara lämningarna efter dem i form av tomma skal, som eftervärlden sedan fyller med sina tolkningar. Det är alltså inte dåtidens minnen som vi arbetar med och bevarar. Det rör sig snarare om symboler för minnen. Och vår tolkning av dem idag kanske skiljer sig markant från hur de kommer att tolkas av framtida generationer.

Så, kommer jag att sakna mitt barndomshem? Nä, kanske inte egentligen. Ett hus är bara ett hus, det går att ersätta. Det finns ju så många andra saker i livet som kommit att betyda mycket mera än det där huset och den platsen. De är trots allt bara symboler för de faktiska minnen jag har kvar. Men jag kommer att sakna att kunna längta tillbaka ”hem”.

Mer om skribenten

  • Porträttbild Vivan Smiths

    Doktorand

    Hon skriver om livet som doktorand och den själsliga resa som forskningsstudierna innebär. Vivian Smits är doktorand vid forskarskolan för svensk uppdragsarkeologi.

Relaterat innehåll

Nyhet 10 januari 2024

Carina Järvenhag

Akademin måste arbeta med forskning på ett både praktiskt och teoretiskt plan. Det menar Helena Hansson som forskar och undervisar om deltagande design vid Göteborgs universitet. D...

Krönika 18 december 2023

När forskare möter journalister handlar mycket om att förstå den andres arbetsvillkor. Bengt Johansson skriver om skillnaderna mellan forskningen och journalistiken.

Krönika 24 oktober 2023

Undvik förrädiska förkortningar, skapa en emotionell budget och se till att mötas i ögonhöjd. Anna Sarkadi skriver om brukarmedverkan och vad som krävs när kollegorna i projektet i...