En för alla, alla för en?

De yrkesgrupper som är involverade i den uppdragsarkeologiska processen är alla specialister med spetskompetenser. De jobbar var och en utifrån sina egna förutsättningar, men med samma material och mot samma övergripande mål – att bevara arkeologiskt kulturarv och förmedla kunskap kring det. Det finns kulturpolitiska mål som att uppdragsarkeologin och kunskapsförmedlingen kring dess resultat ska vara samhällsnyttig. Det är alltså mottagaren, publiken, som utgör det främsta målet. Trots detta tycks det finnas många motsättningar mellan aktörerna. Det försvårar samarbetet mellan dem och påverkar resultatet av deras insatser negativt.

Som jag ser det finns det två huvudsakliga anledningar till att det är på det här viset. Den akademiska traditionen och den organisationsstruktur som uppdragsarkeologin och museer arbetar efter.

För det första – den akademiska traditionen: Kursutbudet för utbildningar inom arkeologi och konservering erbjuder endast i en mycket begränsad omfattning moment utanför sina traditionella ämnesområden. Inom akademin verkar det finnas en vedertagen definition av vad en arkeolog eller en konservator är och vad hen ska kunna. Den som ämnar bli arkeolog utbildas för att studera skeenden och processer och tolka dem i olika sammanhang. Källmaterialet är en del i den arkeologiska berättelsen, men vad som händer med det efter utgrävningen är, åtminstone i utbildningssammanhang, helt ovidkommande. Åtminstone för en arkeolog. På samma sätt utbildas blivande arkeologiska konservatorer i princip enbart inom materialkunskap och kemiska processer. Det viktigaste är att den fysiska överlevnaden garanteras. Föremålens betydelse, i ett historiskt, kulturvetenskapligt eller pedagogiskt sammanhang är helt irrelevant.

När jag läste till konservator var en tvåveckors utbildning i grundläggande arkeologi det enda som erbjöds under hela utbildningen. På arkeologiutbildningen berördes ämnet konservering överhuvudtaget inte. Inte inom någon av dessa båda utbildningar rymdes förresten det efterföljande publika arbetet i någon form.

I livet efter utbildningen är arkeologer och arkeologiska konservatorer varandras närmaste kolleger. Tillsammans ska de ta vara på så mycket kunskap som möjligt och det är det arkeologiska källmaterialet som kvarstår efter uppdragsarkeologin som utgör grunden för det museala arbetet kring förmedlingen av historia. Avsaknaden av grundläggande kunskaper om varandras kompetens gagnar varken den uppdragsarkeologiska processen eller det publika arbetet kring att förmedla historia.

För det andra har de marknadsekonomiska principer som många museer arbetar efter, lett till en utveckling där spetskompetenser skiljts från den dagliga verksamheten. Nu ska arkeologer och konservatorer konkurrera om uppdrag på en fri marknad på var sitt håll. Detta har fått till följd att dessa spetskompetenser tappat sin naturliga koppling till museiverksamheten. Arkeologisk kunskapsproduktion har gått från ett horisontellt organisationsflöde till att bli en stuprörsorganisation. En sådan organisationsform skapar hierarkier och konflikter. Kunskapsåterföringen mellan aktörerna blir lidande och kommunikationen försvåras. En annan effekt är att helheten glöms bort och det stora övergripande målet förloras ur sikte – till förmån för de kortsiktiga som ger klirr i kassan.

Jag tror inte att lösningen är att sträva mot ”hur det var förr”, för nog fanns det tidigare en stark hierarki på museerna. Vi får nog till viss del acceptera att vi, som arkeologer och konservatorer, lever i en marknadsekonomi. Men om vi ska bli bättre på att jobba tillsammans, mot ett gemensamt mål där samhällsnyttan prioriteras högst, behöver vi skapa goda förutsättningar. Det börjar redan i grundutbildningarna på universitetet, där våra framtida kolleger och efterträdare utbildas. Och visst tål det att tänka på hur andra organisationsformer skulle kunna gynna uppdragsarkeologin och det publika arbetet.