Den Stora Frågan

2018-02-12

Jag var på ett större möte häromsistens, med massor av arkeologer, antikvarier och en och annan konservator. I pausen kom jag att prata med en arkeolog som jag känner sedan ett antal år tillbaka. Arkeologen i fråga är en av dessa starka och kloka kvinnor som har arbetat i yrket i många år och fortfarande brinner för det hon gör.

Trots många år i yrket och trots den fortsatta glädjen inför sitt yrkesval, erkände denna arkeolog att hon fortfarande kämpade med Den Stora Frågan. Hon ställde sig frågan i relation till den uppdragsarkeologiska processen såsom den har kommit att utveckla sig över de senaste årtiondena. Frågan är kort men mycket betydelsefull: Vad är meningen med det vi gör?

Nästan all arkeologi som bedrivs idag består av så kallade uppdragsarkeologiska uppdrag, till följd av exploatering i områden med misstänkta eller bekräftade fornlämningar. Uppdragsarkeologins uppgift är att dokumentera forntida och historiska lämningar. Resultaten ska rapporteras och förmedlas, och tolkas vetenskapligt för att fogas in i ett större kulturhistoriskt sammanhang.

Efter den arkeologiska undersökningen arkiveras rapporten och de eventuellt omhändertagna fynden. Rapporter kan dröja och det kan ta uppemot tio år eller längre innan fynden till slut arkiveras på något museimagasin. Detta får förödande konsekvenser för källmaterialet genom att det, utan lämplig förvaring, bryts ner och helt tappar sitt forskningsvärde.

Målet för uppdragsarkeologi är att ”skapa värdefull kunskap till en så låg kostnad som möjligt”. En kostnadseffektiv arkeologi är dock svårförenlig med en reflexiv och forskande arkeologi som skapar värdefull kunskap. Tidspress och en ansträngd ekonomi minimerar tiden för analys och bearbetning. Den undersökande arkeologin är minimal; rapporter förblir olästa och, liksom det arkeologiska källmaterialet, outnyttjade. Inte heller på museerna finns tid till forskning eller medel till långsiktiga förvaltningsstrategier.

Svaret på Den Stora Frågan är till viss del ganska enkelt: Vår historia och det kulturarv som hör till, utgör en källa till kunskap. Kunskap som hjälper oss att hantera nuet, genom att den skapar förståelse för händelser som skett i det förflutna. Kunskap som kan användas för att förbereda samhället på samtida och framtida händelser. Kulturarvet är också en viktig identitetsmarkör i samhället. Det utgör dessutom ett dragplåster för turismen vilket ger näring åt en rad andra branscher. Det är därför vi dokumenterar och bevarar.

Men, det är värt att stanna upp och fundera en extra gång. Att bara bevara för bevarandets skull räcker inte. Vi måste ställa krav på att informationen verkligen används och förvaltas som den oersättliga kunskapskälla den är. Så att det vi gör är och förblir relevant. För om vi inte klarar av att göra det, vad är då meningen med det hela egentligen?