Vin, kvinnor och deras sånger

2016-05-02

Kurser i medeltida litteratur brukar inte innefatta dryckesvisor. Det är synd. Medeltiden är rik på utmärkta dryckesvisor. Ett exempel är den berömda samlingen Carmina Burana.

Men det finns också mindre sofistikerade men samtidigt underhållande guldkorn, särskilt för kvinnor. Dessa visor är ett tillfälle för skratt, för en diskussion av äktenskapliga problem och för berusning, naturligtvis. I sången ”Mina bra skvallrare” samlas kvinnor för att  ”trösta sina sjuka kroppar”. Sjukdom är psykisk olycka i äktenskapen, men för vissa fruar, även en fysisk.

Sången och samlingen är botemedel. Elynore deklarerar att vin ”gör hjärtat glatt och tröstar blodet. Sådana fester kommer få oss att leva länge”. De dricker och delar sina berättelser. Ju mer de dricker, desto starkare blir de, och desto modigare. ”Mild Margaret” hävdar att om en man ger henne två slag, så återgäldar hon med fem. Kvinnorna ska samlas en gång i veckan, ibland tre eller fyra ”annars kommer de att sucka och insjukna”. Denna sista rad antyder förmodligen att de låtsas bli sjuka för att slippa hushållssysslor. Men den antyder också ett samband mellan psykisk hälsa och fysisk. Den mentala glädjen av kvinnlig gemenskap i sång, dryck och skratt lindrar lidandet.

Under medeltiden var skrattet i bästa fall en ambivalent aktivitet, enligt prästerna. Av predikningarna framgår att skratt förknippas med munnens synder, som frosseri, och tungans synder som skvaller, tomt prat och förtal. Skratt och supande går hand i hand. Prästerna varnar om festprissar som kan skryta och skrävla på krogen, men vara tysta i bekännelsen. De bekänner till sina krogkamrater. Ölen är nattvardsvinet. Kvinnliga beteendemanualer varnar också för skratt. Skratt är fysiskt oattraktivt, det får kvinnor att se ut som prostituerade, ”med gapande munnar”.

Kanske hade medeltidsmännen goda skäl att frukta kvinnor som dricker och pratar. En text beskriver tio fruar som träffas för att umgås och dricka på en krog – ”inga män finns bland dem”. De beskriver sina mäns ”utrustning” och sparar inte på några detaljer. De praktiskt taget tävlar om vem som har haft det värst. Mest av allt klagar de på storleken (här förekommer uttryck som kort och sliskig ”som en snigel”, längden av ”tre bönor” – typ tre tum – eller ”en parasitisk mask”). Även prestandan diskuteras livligt. En kvinna har försökt allt, men ”han är mjuk som siden/han blir aldrig hård”. Scenerna blir mer detaljerade ju mer de dricker. Männens behag anses allmänt ha litet marknadsvärde.

Var den här visan nedtecknad av ett vittne, eller representerar det en manlig fantasi om vad kvinnor pratar om när de är ensamma?

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter