Om akademiska synder

2016-04-18

Mina dagar upptas av tänkande på andras synder, sällan mina egna. Det är en yrkesrisk.

Jag måste erkänna att de synder som medeltidsprästerna och munkarna berättar om verkar ganska dunkla för mig. Ibland är de obehagligt besjälade och verkliga. Så är fallet med acedia. Acedia är känd under många namn, och nyanser: lättja, nedstämdhet, slöhet, och prokrastination. Under medeltiden var det den akademiska synden, en munkarnas och de lärdas synd. De som arbetade långa timmar med obskyra texter och intellektuella övningar.

Några små olikheter till trots tror jag att munken Cassian (d. 435) beskriver en situation som många känner igen: ”När acedia har gripit ens usla sinne blir en man förfärad över vem han är, han äcklas av sin cell (läs: institution), och blir även föraktfull och föraktad av sina klosterbröder (läs: akademiska kolleger)… och han tycker att de är slarviga och oandliga (läs: ovetenskapliga). Likaså renderar det honom att vara lat och orörlig inför allt det arbete som han måste göra … Han klagar och suckar, beklagar att han är berövad och tom på alla andliga vinster (läs: tenure)… Han drömmer om fjärran kloster (läs: universiteten) och han beskriver dem som mer lämpade för framsteg och mer uppmuntrande för frälsning (läs: peer-review publikationer).”

Många århundraden senare noterade Adam av Dryburgh (d. 1212) också denna kamp. Han kommenterar att hans klosterbröder är ”redo och snabba  med att berätta skämt, roliga historier och småprat, men ganska långsamma och lata när det gäller att vara tysta och att ta upp nyttiga eller andliga övningar”. Vad Adam beskriver här är prokrastination. Prokrastination kommer från latinets ”pro” (framåt) och ”crastinus” (till imorgon). Prokrastination, eller uppskjutandet av vad som är nödvändigt och viktigt, kan förstås som en typ av lättja, eller sorg i den kristna traditionen.

Ändå har ångest, prokrastination och skrivande varit trogna följeslagare i århundraden, och akademiker har alltid haft olika typer av deadlines – för artiklar, böcker, kursplaner, bidragsförslag. När jag står inför mina egna deadlines, tillämpar jag den amerikanska kritikern Dorothy Parkers metod: ”Jag kan inte skriva fem ord utan att ändra sju.”

Parker skildrar den slags prokrastination som grundar sig i perfektionism. Samma för munken Adam som vittnar om en djupare osäkerhet inför den akademiska fliten: ”en slöhet i sinnet och en avsmak i hjärtat” vilket resulterar i ”en enorm avsky” för jaget.

Trots att många prokrastinerare plågas av perfektionism och ångest, har några också hittat förnöjelse i  sin prokrastination. Min favoritprokrastinerare är Augustinus av Hippo (d. 430). Fastän Augustinus blev en av de mest produktiva och inflytelserika moralisterna under medeltiden, fördröjer  han att reformera sitt lustfyllda beteende i ungdomen. I sina Bekännelser skriver han: ”Gode Gud, ge mig kyskhet, men inte än!”