Det kulturella värdet av en fis

2016-05-16

Att prutta är ett transhistoriskt fenomen, vilket helt enkelt betyder att vi gjorde det förr och vi gör det nu.

Det betyder inte att vi tänker på fisandet på samma sätt nu som då. Under medeltiden var fjärtande mer rättframt diskuterat, teoretiserat och även utfört.

“Djävulen pruttar” i en pjäs om den bibliska ”Nedgången av änglarna”, är en av de mesta förunderliga scenanvisningar i religiös dramatik, enligt mig.  I en annan pjäs, instruerar Lucifer sina minioner, det vill säga skyddslingar, att bekämpa Jesus med fjärtar.

Den medeltida fjärtande djävulen kan sägas ha haft två funktioner. Dels framhålls det komiska, dels förknippas fisande med ett äckel för det kroppsliga. Det finns andra liknande exempel. I Giottos berömda målning Den Yttersta Domen (c. 1305) äter djävulen syndare för att sedan demonstrativt skita ut dem.

Men alla fisar var förstås inte moraliska. Till exempel fjärtar djur i handskriftsbilder och sånger från medeltiden. Både religiösa och läkarvetenskapliga källor skiljer dock människor och djur åt, vad rör kontrollen av kroppsliga impulser. Betoningen av kontroll finns i det medeltida ordspråket (återgivet här från en medeltida läkarkonstbok): ”om du fiser i avskildhet, kommer du säkert fisa offentligt”. Förmodligen tillämpades ordspråket på alla beteenden som skulle vara pinsamma om de skedde offentligt. Vanligare beskrivs fisar i medeltida texter i termer av deras tillfälliga och immateriella karaktär. Saker utan värde är ”inte värt en fis”.

Den engelske poeten Geoffrey Chaucer var förtjust i fjärtar. Han har i två av sina Canterbury Tales visat oss hur gamla och invecklade fis-skämt kan vara. I en berättelse om en vandrande munk framhålls att fjärtar kan avslöja girighet och korruption. På den tiden skulle vandrande munkar leva som fattiga tiggare. I berättelsen förekommer en girig munk som gapar efter mycket. Han har till exempel sex med en döende mans fru innan han tigger pengar av honom.

Mannen — som har rätt att vara arg  — säger att han är villig att ge munken en gåva, på villkor att han delar den med sina tolv bröder. När munken sträcker sig efter det som han tror är skatten fjärtar mannen. Munken klagar för godsägaren, som levererar en komplex matematisk lösning för att dela in en fis i tolv lika stora delar.

Förutom poesi var fisar också en typ av ädel underhållning på medeltiden. Pruttande är ofta listad bland andra musikaliska nöjen som till exempel att spela harpa. Ofta av samma person. Kyrkan förkastade dock detta synsätt. Många predikningar fördömer liknande nöjen som vulgära och överdrivna. Det var kort sagt bortkastade pengar  att betala för dylikt när pengarna kunde gå till mat för fattiga.

Trots detta kan man finna några vackra och noga utförligt tecknade bilder av fisande även i marginalerna på vissa religiösa handtexter. Där verkar de inte representera ond synd eller djävulskap.

Att vi finner fjärtar i olika former av medeltidskultur, hög som låg, sakral som sekulär, visar att när det gäller hur vi kategoriserar och bedömer beteenden, har man alltid ändan bak.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter