Att klandra kroppen

2016-06-07

Finns det något sådant som en arg kropp? Eller en girig kropp? Eller en kåt kropp?

Människor skuldbelägger ofta sina kroppar eller kroppsdelar för tankar och handlingar. Vissa kanske säger att de har ett brushuvud, en fyllskalle, en glappkäft eller olika typer av gener som krigargenen eller spänningssökargenen.

Den moderna läkarvetenskapen har beskrivits som den nya religionen. Människor lutar sig mot läkarvetenskapen för att förklara sidor hos dem själva som är höljda i dunkel. Särskilt används de senaste studierna inom medicinsk forskning för att förklara negativa eller avvikande beteenden.

Människor har dock gjort detta under lång tid. Redan för många hundra år sedan använde människor populariserad läkarvetenskaplig kunskap för att kunna anklaga sina kroppar för vissa handlingar som de gjort sig skyldiga till. Runt tolvhundratalet fanns det en enorm vitalisering av sådan kunskap, och präster, teologer och vanliga människor var tvungna att inkludera denna i  det religiösa tänkandet och de moraliska strukturerna.

Från de gamla grekerna ärvdes föreställningen om systemet för de fyra kroppsvätskorna som ansågs påverka människors hälsa och temperament. Likaså har känslor trotts vara fysiska reaktioner i kroppen på det som upplevdes genom sinnena. Så kan man styra över det man känner eller är allt naturligt och instinktivt?

Det fanns ganska mycket diskussion bland filosofer och teologer om ansvar, men den här typen av frågor var inte isolerade till universiteten utan påverkade vardagen och interaktioner på alla nivåer i samhället. Sättet man talade om kroppen, vad den fick en att göra och känna, var viktigt i en kultur där man var tvungen att redogöra för alla sina dåliga handlingar och tankar.

I bikten skulle präster försöka att extrahera en fullständig bekännelse, uppmana botgöraren att tänka på sitt beteende i relation till sin kroppsliga anatomi. De skulle gå igenom olika delar av kroppen för att försöka komma fram till sanningen genom frågor som: har du syndat med näsan, ögonen, läpparna, händerna och så vidare.

Prästen samlade denna information för att kunna komma fram till en lämplig botgöring, hur många dagar av bröd och vatten, hur många böner som krävdes för att sona olika brott.

Botgöringen grundade sig på vad man hade gjort, och under vilka omständigheter syndaren hade handlat. Några av dessa omständigheter kunde vara av läkarvetenskaplig natur och prästen gjorde ett slags vetenskaplig diagnos. Prästen var tvungen att bestämma huruvida hans patient eller hans syndare haft några kroppsliga tillstånd som kunde förklara uppförandet, för att inte vara alltför sträng mot dem.

Men de som biktade sig försökte ofta hjälpa prästerna. De beskyllde sina egna kroppar för vissa synder, i synnerhet lust och frosseri, och refererade då till grundläggande läkarvetenskaplig kunskap. Syndarna kunde till exempel säga till prästen att ”jag är kall av naturen så jag behöver värmen från extra mat och dryck för att återställa min vätskebalans. Det är därför jag blev full på puben.” Eller så kunde de hävda att de hade en varm karaktär, vilket kunde förklara varför de haft sex med grannens hustru.

Bekännelsehandböckerna råder till misstänksamhet inför dessa ursäkter. Men prästerna avvisade inte de läkarvetenskapliga idéerna; de ville förstå kropparna och deras svagheter för att bota dem.

Att förstå hur läkarvetenskap användes vid bekännelser hjälper oss att korrigera vissa kvarstående missförstånd om förhållandet mellan religion och vetenskap. Religionen var inte en fiende till vetenskapen eller läkarvetenskapen utan såg helandet i holistiska termer, som hörande både till kropp och själ.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter