Jag leker, alltså är jag forskare

2016-10-10

I de tre tidigare inläggen i den här serien har jag skrivit om forskning som karriär och som kall. Den här gången vill jag ta upp en aspekt som ofta nämns i förbigående men som vi sällan reflekterar mer systematiskt över – att forskning kan uppfattas som ett slags lek.

Locus classicus för det slags reflektioner är den nederländske kulturhistorikern Johan Huizingas bok Homo ludens (sv. övers. Den lekande människan, 1945). Huizinga menar att leken genomsyrar kulturen – den finns som en komponent inom så olikartade områden som konsten, litteraturen och filosofin, till och med inom rättsväsendet och krigskonsten. Men även om leken finns nästan överallt så är den inte nödvändig. Den har ingen funktion, den är inte till för något annat, varken uppfostran eller ekonomisk växt eller ett bättre samhälle. Den bara är.

Det är faktiskt bara inom ett enda viktigt samhälls- och kulturområde som Huizinga menar att leken inte har någon större betydelse – och det är inom vår tids forskning och vetenskap. Fram till tidig modern tid var vetenskapen i och för sig lekfull, skriver han, men den moderna vetenskapen är så nyttoorienterad och så fokuserad på noggrannhet, realism och sanningssökande att det inte finns plats till lek.

Det svarar till den officiella forskningspolitiska hållningen till vetenskap och forskning. Vetenskap är en allvarlig fråga. Forskning är en strategiskt viktig samhällssektor för ekonomin. Universiteten är inte någon tummelplats för barnsliga sinnen.

Men här tror jag Huizinga och forskningspolitikerna tar gruvligt fel. Man behöver inte göra särskilt omfattande etnografiska studier av forskarmiljöer för att inse att leken (eng. ”play”) ofta spelar en stor roll i det dagliga arbetet. Det är ”kul” (”fun”) och ”spännande” att stå i labbet eller gräva efter dinosaurieskelett eller visualisera data på skärmen. När forskare skriver sina självbiografier framhäver de ofta det roliga, glädjerika och lekfulla i forskningen. Den berömde fysikern Victor Weisskopf kallade sina memoarer för The Joy of Insight: Passions of a Physicist.

När jag ser tillbaka på min egen akademiska livsbana så fyller karriären och tävlingsmomentet en del och känslan av kall ännu mer. Men mest av allt minns jag leken – alla de gånger när jag

• har läst och skrivit i en känsla av ren och skär frihet, och av att det jag gör inte är planerat, varken av mig själv eller av andra, och resultaten inte har varit förutbestämda.

• har känt att mitt arbete befunnit sig utanför det ”normala livet” med dess plikter och dess nyttokrav eller utanför de akademiska kraven på att vara klok, seriös och ”scholarly”.

• har varit fullt ut och intensivt uppslukad av mitt arbete, så att jag glömt tid och rum, glömt att äta och inte lagt märke till att jag egentligen varit kissnödig i timmar.

• befunnit mig i en mental värld bortom moralens gott och ont, i en värld där det inte finns dygder och laster eller förebråelser eller belöningar för gott och ansvarsfullt uppförande.

• har diskuterat mina egna och andras arbeten i mer eller mindre estetiska termer – som ”spännande”, ”elegant”, ”charmerande enkelt”, ”precist uttryckt”, ”en smula omständligt”, ”fint formulerat”, och så vidare.

Det vill säga alla de tillfällen när jag officiellt har ”arbetat”, men ändå uppfört mig på det sätt som Huizinga menar är kännetecknande för leken. Härtill kommer att jag alltid samvetsgrant följt de strikta lek- och spelreglerna för forskning – aldrig fuska med data, aldrig felcitera, aldrig plagiera – men det säger sig självt.

Och jag vet att jag inte är den ende. Leken spelar en mycket större roll i forskningen än vad forskningspolitiker och byråkrater tror. Ludo ergo inquisitor sum.

I nästa inlägg ska jag ta upp den diametrala motsättningen till forskningen som lek – forskning som lönarbete.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter