Från idealtyper till historisk realitet

2016-11-15

I de föregående blogginläggen har jag skrivit om fyra idealtypiska attityder till det akademiska arbetet: som karriär, som kall, som lek och som lönearbete. (Jag ska understryka att det är just renodlade typer, dvs. det finns inte någon enskild forskare eller universitetslärare som entydigt har en av dessa, men att de ändå kan ha ett värde som analysinstrument.)

Man kan säkert också urskilja andra idealtyper. Inom naturvetenskap, teknik och medicin är det till exempel inte ovanligt att forskare har en entreprenörsidentitet. Formellt sett är de visserligen anställda, men uppfattar sig själva mer som småföretagare som hyr in sig på det statliga universitetsföretagshotellet, drar in medel, anställer yngre forskare och producerar artiklar.

Bland humanister och samhällsvetare finns det (ännu) inte några förutsättningar för någon utbredd entreprenörsattityd. Här kan man i gengäld kanske urskilja politisk aktivism som en idealtypisk attityd, dvs. man uppfattar sin anställning på universitetet som en plattform för att främja politiska ideologier och sociala rörelser.

Och kanske går det också att urskilja en forskaridentitet som liknar konstnärens. En attityd till forskning som handlar om att skapa nya världar, nya substanser, nya begrepp och ny praxis i en process som liknar det kreativa konstnärliga arbetet. (Men det är kanske bara en variant av att uppfatta forskning som en lek?)

Hur ser spektret av identiteter och attityder till akademiskt arbete ut i den empiriska verkligheten? Hur varierar de inom och mellan olika ämnen och lärosäten? Mellan dem som primärt arbetar som lärare och dem som arbetar som forskare?

Jag föreställer mig till exempel att fler litteraturvetare och teologer än marknadsföringsforskare ser sitt arbete som ett kall. Att karriärtänkande är vanligast bland ekonomer och medievetare men nästan frånvarande hos klassiska filologer. Att leken finns mest utbredd bland filosofer och teoretiska fysiker, och att löntagaridentiteten är en smula starkare på de regionala högskolorna. Att många teknologer och biomedicinare känner sig som egna företagare och att en del sociologer, mat- och genusforskare ser sig själva som politiska aktivister. Några kemister säger att de uppfattar sig själva som ett slags konstnärer när de skapar nya slags molekyler.

Och generellt antar jag att kallet och lönarbetet är mer framträdande jobbattityder hos de akademiker som har mycket undervisning, medan leken, karriären, entreprenörskapet och konstnärsattityden är vanligare bland dem som primärt sysslar med forskning.

Men alla dessa karaktäriseringar är kanske bara mina fördomar. Såvitt jag vet finns det inte några systematiska studier av akademikers jobbattityder, varken i Sverige eller någon annanstans. Bara mer eller mindre anekdotiska intryck.

Det finns heller inga systematiska studier av hur attityderna till akademiskt arbete förändrats historiskt över tid. Man kunde i och för sig föreställa sig att forskare omkring förra sekelskiftet i större utsträckning än nu känt sig kallade till att bedriva vetenskapligt arbete och att löntagarattityden blivit vanligare i takt med att universiteten kommersialiserats.

Jag är också rätt säker på att karriärismen ökat i takt med den ökande konkurrensen om forskningsmedel och att dess motsats, leken, fått allt mindre utrymme inom akademin. Min egen mångåriga erfarenhet är också att den akademiska politiska aktivismen har gått upp och ner med de allmänna politiska konjunkturerna.

Men till syvende och sist är allt detta subjektiva spekulationer. Jag har inte kunnat hitta någon historisk forskning som belägger dessa historiska påståenden.

Det enda jag vet med någorlunda säkerhet är hur fördelningen mellan dessa attityder till det akademiska arbetet sett ut inom mig själv. Eftersom jag har sparat alla brev och dagböcker från 1960-talet och framåt har jag en rätt bra bild av hur min akademiska identitet förändrats under min egen livsbana, från student till emeritus. Det vill jag berätta mer om i nästa och avslutande avsnitt i den här serien om karriär, kall, lönearbete, lek, entreprenörskap, politisk aktivism, konstnärsskap och andra akademiska identiteter.