Forskning som kall

2016-09-27

I förra inlägget skrev jag om hur karriärtänket har blivit allt vanligare på universitet och högskolor – om hur tillvaron som forskare kan ses en livslång tävling för att uppnå succé, prestige, social status, ansvar och makt.

Men att se forskningen som karriär är bara ett av flera möjliga analytiska perspektiv på forskartillvaron. Det finns andra (och kanske mer intressanta) sätt att förstå forskares attityd till sitt arbete. Till exempel att se forskningen som ett kall.

Att hävda att forskningen skulle var ett kall kan ge lite ålderdomliga, till och med religiösa, associationer till äldre tiders sjuksköterskor, läkare eller präster. Och inte utan grund. Det latinska ordet för kall (”vocatio”) kommer ursprungligen från den katolska kyrkan. Man kunde få en yttre kallelse (en ”vocatio externa”) från Fursten eller de kyrkliga myndigheterna om att följa Guds röst i sitt inre (”vocatio interna”) och utveckla sin håg för att bli läkare eller präst.

Med tiden har ordet ”kall” blivit sekulariserat, så nuförtiden kan forskare vara kallade utan att på något sätt vara religiöst troende. Nu är det inte längre Fursten eller Kyrkan som står för ”vocatio externa” utan Regeringen och Universitetet, och ”vocationes internae” kan idag nog bäst förstås psykologiskt – som ett sökande för att få utlopp för sin nyfikenhet eller upptäckarlust, eller få tillfredsställt sitt behov för tankefrihet och självstyrning, eller vad den inre rösten och drivkraften nu kan handla om. Och det är inte Guds röst, utan Sanningen, Det Vetenskapliga Framsteget eller Civilisationens Utveckling som talar till dig.

När jag ser tillbaka på mitt eget drygt 40-åriga liv som forskare och akademisk lärare är karriären icke att förakta; den har haft sin plats, till och med i den extrema tävlingsform som jag skrev om i mitt förra inlägg. Men det är utan tvekan kallet som fyller mest i minnet.

Inte det yttre kallet: jag har aldrig blivit kallad till någon tjänst, utan sökt och fått mina lektorat och professurer i konkurrens, som ett led i karriären. Men jag har haft en rad inre drivkrafter som, även om det är svårt att analysera dem klart så här i efterskott, bäst kan förstås i termer av kall. Jag har haft ett starkt behov av att läsa och kritiskt analysera andra texter, ett inre pockande på att skriva, skriva och återigen skriva. Jag har haft en inre röst som manat mig till leta vidare för att finna ytterligare empiriska belägg för mina påståenden och en inre drivkraft att ifrågasätta vedertagna påståenden och insistera på att argument alltid kan ställas på huvudet, och så vidare. Jag har nog aldrig medvetet tänkt på det som en tillskyndan till att tjäna Sanningen, Vetenskapen, Framsteget eller Civilisationen, men något i den riktningen kan man kanske ändå säga att det var.

Skälet till att jag kallar allt detta ett kall är att jag känt att jag helt enkelt måste följa denna inre röst. Det är samma slags röst som säger att jag aldrig får fuska med mina data och som säger att jag aldrig får lämna ifrån mig en text förrän den blivit godkänd och korrekturläst av min inre censor. Samma röst som håller mig igång tills skrivandet är avslutat och texten tryckt. Och som sedan tystnar under ett par dagars inre ro och avslappning – för att så gå igång igen. Det finns ingen permanent off-knapp.

Som tur är har karriären och kallet sällan varit i konflikt med varandra. De gånger de har stött emot varandra har jag nästan alltid följt kallet. Och vid de få tillfällen som karriären tog överhand fick jag alltid enormt dåligt samvete.

Orsakerna till denna denna ’vocatio interna’ har jag ingen aning om. Dess ursprung förtonar sig i en kombination av genetiska förutsättningar, tidig vuxenkontakt och skolgång. Men det spelar heller inte så stor roll. Det viktigaste är att den har talat till mig genom hela livet – och fortfarande gör det nu när jag övergår till emeritus-status. Och medan driften till att göra karriär har slocknat helt och hållet, är känslan av forskning som kall lika stark inom mig som den alltid har varit.

I nästa inlägg ska jag skriva om forskningen som lek. Det blir kul.

Efter diskussioner på min Facebook-profil har detta inlägg den 28/9 blivit korrigerat på en väsentlig punkt (”vocatio externa”).

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter