Den akademiska karriären som en kapplöpning

2016-09-13

Som sagt kommer mina blogginlägg här på Curie att handla om övergången från ett aktivt akademiskt liv till tillvaron som emeritus.

Förra gången skrev jag om det akademiska livet som en slags karriärlogik. Det är inte hela sanningen, men låt mig ändå slutföra tanken – innan jag gör bilden litet mer komplex.

Vad betyder det egentligen att göra akademisk karriär? Det kan de flesta nog ge ett intuitivt svar på. Kanske ungefär så som Wikipedia skriver:

”Med karriär menar man ofta att avancera på sin arbetsplats och sin position för att nå högre lön och mer ansvar. Ofta är karriär kopplat till utbildning och kompetensutveckling. Byte av jobb är ett annat vanligt sätt att avancera i karriären”.

Amy Wrzesniewski, som forskar om karriär vid Yale School of Management, tillägger att karriärorienterade personer fokuserar på succé och prestige och på att klättra för att uppnå högre social status. Härtill kommer att karriären successivt ger ökad makt och inflytande.

Men ordets etymologi antyder att det inte bara handlar om att avancera, utan också om att tävla med andra. Ordet ”karriär” stammar från det latinska ordet ”carrus”, som i sin tur är nära besläktat med de likaledes latinska ”currus” och ”curriculum”, ord för krigs-, triumf- och kapplöpningssvagnar på en kapplöpningsbana. Ett cv (curriculum vitae) är alltså, etymologiskt sett, en beskrivning av livets tävlande.

För många akademiker nuförtiden är karriären en sådan ständig tävling i konkurrens med andra. Först ska man genomgå uttagningsloppet till filosofie doktor, sedan kvartsfinaler till forskarassistent och postdoktor, följt av semifinaler om vem som ska bli docent eller lektor, och till sist finalen som avgör vilka som får professurerna. Det hela ackompanjeras av publikationer, citeringar, H-indexplaceringar, forskningsanslag, doktorandhandledningar, medlemskap av forskningsråd och lärda sällskap. Och alltsamman listas på cv:et.

Är den här bilden av den akademiska karriären som ett livslångt tävlande överdriven?  Både ja och nej. När jag började min akademiska bana för ett halvsekel sedan var det faktiskt inte många som tänkte på det sättet. Men idag är det nog mycket vanligare, särskilt inom naturvetenskap, teknologi och medicin (om man inte blivit inlasad förstås).

Ett exempel på detta är när Karolinska institutet porträtterar en av sina mer framträdande biomedicinska forskare. Hennes forskningskarriär beskrivs då som en tävling där man behöver den rätta tävlingsinstinkten: ”Att lyckas inom forskningen har många paralleller med att lyckas i en idrottsgren” (Medicinsk Vetenskap nr 1, 2010). Många andra framgångsrika forskare har självbiografiskt skrivit om sina liv som ett långdraget tävlande.

Sett ur ett renodlat karriärperspektiv är det akademiska arbetslivet alltså – på gott och ont – en livslång tävling för att uppnå succé, prestige, social status, ansvar och makt.

Men som tur är finns det också andra sätt att förstå livet som akademiker. De vill jag skriva om i nästa inlägg.