Varför är det så stor statusskillnad?

2015-08-26

Ibland hör jag folk fråga sig varför det är så stor statusskillnad på forskning och undervisning på universitet och högskolor och vad man kan göra för att jämna ut den. Då går mina tankar till upp-och-ner-vända-akademiska-världen. Här kan man söka håsar och håpar för att kunna skapa sin drömkurs. Myndigheten som granskar ansökningar och delar ut medel heter förstås Utbildningsrådet. Men det finns också andra statliga och privata stiftelser som gör samma sak. Många får undervisningsmedel från näringslivet som vill ha en skräddarsydd kurs eller från en statlig myndighet med ansvar för en viss samhällsfunktion som krisberedskap eller regional tillväxt.

I motsats bedrivs forskning på väldefinierade projekt där lektorer och andra förväntas upprepa samma undersökningar termin efter termin. Visst finns goda forskare som lägger mycket energi på att förnya sig genom att pröva nya experimentmetoder eller kanske besöka ett nytt arkiv. Men på det hela taget är forskningen styrd av skrivårets oåterkalleliga rytm. Lärarna däremot verkar kunna undervisa oavsett tid på dygnet eller plats på jorden. Vissa studentkontakter kräver visserligen undervisningslokaler, men handledning, seminarier, tentor och mycket annat kan bedrivas i miljöer man själv väljer. Många lärare arbetar därför ofta hemifrån eller är ständigt på resande fot.

För den som vill göra karriär krävs mycket undervisningstid. Forskning ses ofta över axeln även om det numera krävs korta kurser i forskningsmetodik för att vara behörig för en fast tjänst. I kontrast är kurser i pedagogik ofta obligatoriska redan på kandidatnivå och sedan igen på mastersnivå och i forskarutbildningar. Yngre lärare ingår ibland i lag där en äldre lärare tar ansvar för vilka nya kurser som ska utvecklas. Framgångsrika lärare kan så småningom bilda egna lärarlag.

I media uppmärksammas undervisningsinsatser relativt ofta. Radio sänder undervisningsnyheter och utbildningsmagasin varje dag. TV har varje vecka ett program kallat Undervisningens värld. Till och med dagstidningar rapporterar ibland om nya kurser och framgångsrika lärare. De duktigaste kan bli invalda i Kungl. Undervisningsakademien, i alla fall om de sköter sina kort rätt i kotterierna. Störst uppmärksamhet får varje år den högtidliga utdelningen av Lebonpriset, världens förnämsta undervisningspris som delas ut för insatser som ofta ligger långt tillbaka i tiden och inte sällan är relativt obegripliga för den stora massan.

Vart fjärde år levererar regeringen en undervisningsproposition där viktiga utbildningsområden stakas ut tillsammans med särskilda framtida satsningar. Under senare mandatperioder har undervisningens betydelse för innovation uppmärksammats allt mer och kraven har höjts på att den utbildning som meddelas ska vara samhällsrelevant och leda till innovationer. Men här finns också en tilltagande kritik bland lärare mot innovationshysterin. Allt fler framhåller istället vikten av fri, nyfikenhetsstyrd undervisning.

Efter bara ett kort besök i upp-och-ner-vända-akademiska-världen blir statusskillnaden mellan forskning och undervisning ganska lätt att förstå. Lika tydligt blir det att en utjämning av statusskillnaderna skulle kräva mer än symboliska insatser som titelreformer eller pedagogiska priser.