För viktig för att inte utvärderas

2015-05-12

Många klagar över alla utvärderingar. Om vi börjar med grundutbildning så utvärderas varje kurstillfälle av studenterna, i alla fall alla som jag ger. Utöver det utvärderas ju också hittills utbildningar av HSV-UKÄ. Numera har det ansvaret på gott och ont övergått till lärosätena även om ansvaret för ansvaret fortfarande är en riksangelägenhet.

Egentligen är detta inte orimligt. Onekligen är det väl bra att få reda på hur studenterna upplevt en kurs lika väl som att få höra ämneskollegers synpunkter på svagheter och styrkor i slumpvis utvalda uppsatser även om vi ju visste mycket väl vilka som var bra och mindre bra redan från början. Inte är det heller fel att då och då få reflektera över den undervisning vi bedriver i en självvärdering. Jag kan bara inte hålla med kolleger som hävdar om kursutvärderingar att ”ingen vet egentligen vad de ska användas till eller varför studenterna bryr sig om att fylla i dem.” (Monografi (2012), sid. 85, närmare än så går jag inte just här och denna gång blir inget rätt svar i nästa inlägg.)

Om man sedan tar sig över till forskningen så utvärderas den ju lite olika på olika universitet. I Lund som på de flesta andra ställen rapporterar jag allt jag gör varje år i en databas, inte bara publikationer utan också debattartiklar, seminarier, opponentuppdrag, sakkunniguppdrag och annat. Forskningen på vår fakultet har utvärderats två gånger de senaste tre åren och tre gånger de senaste sju åren. Till detta kommer som det verkar Fokus nationella utvärderingar av varje lärosäte vart sjätte år. Sammantaget innebär det att min forskning utvärderas i genomsnitt mellan ungefär var åttonde och var tionde månad! Och detta utöver peer-review som ju gäller varje enskild publikation. Om jag tar med peer-review utvärderas min forskning i genomsnitt kanske var fjärde månad. Förutsatt att jag inte söker någon tjänst förstås. I så fall blir det ännu oftare.

Forskning är en extremt priviligerad offentligfinansierad verksamhet så det är ingen tvekan om att den ska utvärderas. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte kan komma på någon annan offentlig tjänsteutövning i detta land som utvärderas tillnärmelsevis lika ofta. Tänk om någon stövlat in på Socialstyrelsen var fjärde månad och krävt att få se hur många pm en viss tjänsteman upprättat, vad de lett till, hur många möten hon deltagit i och så vidare. Facket skulle förmodligen reagera, om inte myndighetens ledning gjorde det.

Med forskning är det annorlunda. Vi accepterar oftast alla dessa utvärderingar. Några tycker till och  med att det är rimligt. Men varför? Kanske handlar det i vissa fall om insikten att vi som får forska för skattepengar är så priviligierade att vi kan tåla omaket att granskas och att rapportera det vi gör även om det är lite ofta. Eller kanske är det som en vän i Oxfords ledning vill göra gällande. Att universitetens och högskolornas forskning och utbildning är så avgörande för samhällslivets väl och ve att vi som gör det måste utvärderas ofta och ingående för att svagheter ska upptäckas och åtgärdas i tid. Universiteten är helt enkelt för viktiga för att lämnas vind för våg. Det är en tanke som jag försöker tänka ibland när det känns som om det blir för mycket.

Rätt svar på förra inläggets frågor: XXXX i citatet ersätter året 1977 och artikeln är publicerad i Tvärsnitt 1981 (Jan-Erik Lane & Hans Stenlund, ”Om byråkrati och högskolans byråkratisering”, Tvärsnitt 2:1 (1981), 3-9.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter