Sanning, obekväm sanning och statistik

2013-05-30

Det verkar vara lite oklart vem som egentligen myntade det där uttrycket om lögn, förbannad lögn och statistik som jag travesterar i rubriken. Engelska Wikipedia föreslår bland andra den brittiska 1800-tals premiärministern Benjamin Disraeli, eller kanske Mark Twain. Vem det än var så önskar jag ofta att personen hade låtit bli. Det än idag välanvända påståendet om att statistik mest är ett retoriskt bländverk leder i mina ögon till ett betydligt dummare debattklimat.

I den politiska debatten är man tydligt rädd för att uppfattas som någon som bara dribblar med siffror, vilket enligt dramaturgin innebär att man inte ser den enskilda människan, eller till och med är känslokall. För att skydda sig mot detta har man fastnat för idén att ”lyssna in” vad väljarna vill ha, man gör ”besök i verkligheten”, och varje bra anförande ska innehålla en historia om en enskild individ som haft det bra/dåligt som en följd av sin/andras politik. Mot dessa anekdotiska, vinklade, subjektiva och potentiellt helt uppdiktade historier finns det ett enormt behov av hård fakta, siffror som är representativa för hela grupper och inte bara enstaka individer.

Tyvärr är det inte bara inom den politiska retoriken som man verkar fått för sig att en personlig anekdot har högre bevisvärde än den senaste statistiken från valfri myndighetsrapport eller forskningsartikel. För ett par månader sedan satte jag kaffet i vrångstrupen när Godmorgon Sverige hade besök av Folkhälsoinstitutets GD, Sarah Wamala, som presenterade en rapport om barn och ungdomars hälsa. Inslaget finns tillgängligt på SVT play för den nyfikne. Efter att Wamala redogjort för resultaten ifrågasatte journalisterna först huruvida dessa genomsnitt är relevanta, då de ju inte gäller för alla enskilda individer, och följde sedan upp med det sanslösa uttalandet: ”siffror är ju en sak, och verkligheten en annan”. Man är onekligen sugen på att fråga journalisterna vad de hade föredragit: att Folkhälsoinstitutet baserade sin beskrivning av hälsoläget i Sverige på en magkänsla? Kanske på en diskussion med hårfrisörskan, eller varför inte några ord bytta med en främling i snabbköpskön? I nästan varje tv-reportage lyckas man ju klämma in en snabbintervju med fem ”vanliga människor på gatan” som av oklar anledning förväntas ha genomtänkta, eller åtminstone representativa, åsikter om huruvida ungdomsarbetslösheten är för hög, eller smör är onyttigt. Alternativt en intervju med ”den lilla människan som siffrorna representerar”, som får sammanfatta sitt liv i tre meningar och antingen bekräfta eller avvisa det som man kommit fram till utifrån statistik över tusentals personer. Tanken är förstås att detta personliga anslag ska väcka tittarnas intresse, eftersom fakta om hälsa, arbetslöshet med mera inte är tillräckligt intressant på egen hand. Personligen brukar jag byta kanal.

För tvärtemot sitt dåliga rykte är ju statistik oundgängligt för att beskriva och förstå verkligheten. Statistik är faktiskt bara namnet på det som uppstår när man tittar på många unika personer samtidigt. Det är bra att vi är medvetna om att statistiken kan tolkas fel, eller att siffror från illa utförda undersökningar kan användas som slagträn i debatten. Men då har vi också chansen att bemöta statistiken, ifrågasätta underlaget eller tolkningen, och kanske på resan – Gud förbjude! – inse att det är vi som har fel.