Oavlönat arbetsliv hos VR

2013-04-21

De stora ansökningsperioderna är över. Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet och ett antal stiftelser har fått ta emot mängder av ansökningar från forskare som längtar efter att få genomföra ett drömprojekt. Nyligen fick jag besked från en stiftelse: ”Av de 1 551 ansökningar som behandlades vid mötet var det 379 som beviljades medel”. Min var inte en av dem.

Ett arbetsliv sammanlagt
Om man summerar all den tid som ansökningarna tar att utforma från idéstadium till ”submit” i ansökningsformuläret, så undrar jag hur många timmar, mellan tummen och pekfingret, som vi lägger ner på detta inom akademien. Det är nog ingen överdrift att en ansökan till VR tar cirka två veckor effektiv tid – mycket lågt räknat. Även om man återvinner en del material i andra ansökningar så kan man nog lägga till ytterligare en vecka. Låt oss avrunda tiden till en månad per forskare. Till VR:s stora utlysning om projektbidrag kom förra året 5 300 ansökningar. Av dem beviljades knappt 1 040. Det blir cirka 4 260 som inte beviljades anslag, men som troligen hade lagt ner två veckor på att formulera ansökan. I tid blir detta 340 800 timmar beräknat på 40 timmars arbetsvecka. Det är 14 200 dygn eller 39 år. Akademien spenderar alltså tillsammans, i runda slängar, ett arbetsliv vid varje ansökningstillfälle enbart till VR och mycket lågt räknat.

Men så kan man väl inte resonera, tänker nu någon. Tänk på alla fördelar som vinns med att ansökningar formuleras över huvud taget. Tänk på alla tankar som slipas och böcker som läses inför dessa processer. Dem kan man ha nytta av i andra sammanhang: i undervisning, i artiklar som kan skrivas ändå, i en ökad kunskapsmassa för akademien som helhet. Och hur skulle finansiering av forskning annars organiseras om inte genom konkurrens och sakkunniga bedömare? Okej, jag vet. Men är det inte rätt sjukt att akademien, enbart bland dem som inte beviljas anslag, spenderar ett helt arbetsliv per år för att söka pengar hos Vetenskapsrådet? Hur ska detta svarta hål någorlunda täppas till? Har vi för många forskare? För lite ekonomiska medel för forskning? Vad säger SULF?

Utgivning på egen bekostnad
Ett av det mest hjärtskärande besluten för forskare på sistone, berör dem som faktiskt slinker igenom nålsögat för de sakkunnigas bedömning. Numera finansierar VR inte tryckbidrag för den forskning som de är med om att stödja ekonomiskt. Man har strypt det som för VR är en liten rännil av kronor, men för den enskilde forskaren en stor summa pengar. Den som alltså lyckas få medel för forskning behöver själv skaffa fram kulorna för publicering av härligheten. Hur tänkte man här? Hur många förlag finns det som vill ge ut vetenskaplig avancerad litteratur? En kollega fick VR-pengar för några år sedan och är nu i stort sett klar med sin monografi. I höstas damp det ned ett brev från VR med innebörden att från och med nu så fick man inte tryckbidrag, men det fanns en pott med pengar som de kunde söka som drabbats i detta övergångsskede. Flera sökte men inte alla fick. Där står nu flera forskare med ett manus i handen som de antingen får skaffa fram externa medel för att finansiera, ta ett banklån för, ett extra jobb eller lägga i skrivbordslådan. Det är på vippen att jag vill föreslå en sanningskommission för processen bakom det beslutet. Är det så cyniskt att det skattefinansierade Vetenskapsrådet numera förlitar sig på mindre stiftelser för att finansiera publiceringar av vetenskapliga monografier?

Detta är mitt sista blogginlägg och jag ville bara få detta sagt innan stafettpinnen går vidare. Tack för kommentarer och dialog med flera av er som har läst mina inlägg. Ha det fint och kämpa på!

Susanne Wigorts Yngvesson