Den hotade monografin

2013-02-05

Monografin tycks numera vara en utrotningshotad art som publiceringskanal för forskning. Det anser jag är oroväckande. Arne Jarrick diskuterade detta i en läsvärd artikel på Curie för ett tag sedan med rubriken Publiceringskulturernas selektionsprocess. Han anser inte att hotet är så oroväckande, men han vill diskutera bakgrunden till humanioras kultur av att framför allt hänge sig åt monografins trögarbetade processer. Trögarbetade i förhållande till den skenbart snabba artikelformen för publiceringar.
Denna diskussion som Jarrick sammanfattar är värt ett fortsatt samtal. Läs gärna hans argument här https://www.tidningencurie.se/22/ovriga-sidor/publiceringskulturernas-selektionsprocess.html.printableHan framhåller ett par huvudsakliga skäl till monografins betydelse inom humaniora: den ”ensamme” tänkarens domän samt publicering på det egna språket. Jarrick exemplifierar med mitt eget område teologi (hos Jarrick benämnt Religionsverenskap) som ett ämne som sedan länge vurmar för monografin framför artiklar på engelska. Jarrick frånkänner inte monografins betydelse men spår dess undergång inom en inte alltför lång framtid.

Jag tror att det är en falsk föreställning om man tror att vetenskapliga artiklar kan ersätta monografins roll (vilket dock inte Jarrick anser). Varje forskare som har erfarenheter av peer review-processer i internationella tidskrifter vet att detta inte endast är ett långsamt förfaringssätt, utan även (åtminstone inom humaniora) ett instabilt selektionsförfarande. Det kan ta upp till två år från det att en artikel är inskickad till dess ett besked når forskaren. Då ska man ofta påbörja en omarbetningsprocess efter önskemål från anonyma granskare. När jag var på en forskarkonferens i Florens i höstas talade jag med en smått uppgiven antroplog som hade skrivit en artikel som efter dryga två år var antagen för publicering. Hennes material byggde på empiriska studier som delvis även hade bedrivits (utan hennes kännedom) av ett forskarlag i en annan del av Italien. När hennes artikel publicerades framstod hon som ovetandes om den samtida forskningen eftersom så lång tid hade förflutit mellan färdigställandet och publiceringen. Hade hon fått nej av redaktören hade hennes forskningsresultat möjligen inte publicerats någon annanstans heller eftersom empiriska studier har ett bäst föredatum. Hennes arbete som tagit ett år hade i så fall varit rökt. Detta är verkligheten för många humanistiska forskare idag.

Jag föreställer mig att vi med monografier på ett säkrare sätt själva förfogar över vårt forskningsmaterial och tidpunkten för publicering – förutsatt att det finns finansiering då förlaget ofta begär en ekonomisk täckning. En annan fördel med monografin, utöver den egna kontrollen, är att det finns utrymme för de komplexa sammanhang som humanistisk forskning ofta kräver. Det finns generellt sett en vidare publik för humanioras forskning än för exempelvis kemiska analyser. Artiklar som publiceras på engelska i extremt dyra internationella tidskrifter når helt enkelt inte ut till en läsarkrets. På mindre högskolar har vi inte ens råd att prenumerera på dem.

Ett av humanioras främsta syften, som jag ser det, är att hjälpa oss att förstå oss själva, de ideologier och sammanhang som vi lever i. Då behövs det texter som är tillgängliga för en bred forskarkrets och även för en skara allmänt reflekterande personer. Därför behöver vi humanister som värnar om monografin.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik vid Teologiska högskolan Stockholm