Naturvetarmaraton i A4-format

2013-04-18

Härförleden gick jag den så kallade docentkursen på min fakultet. Precis som man kan ana innehåller kursen sådant som varje docent med självaktning bör ha en hum om, däribland vetenskapsteori. För detta syfte hade en senior forskare inom ämnet engagerats. Hans moment bestod av ett antal (mycket uppskattade) föreläsningar och diskussioner, samt en uppgift som vi deltagare skulle genomföra. Innan jag berättar mer om vad uppgiften gick ut på vill jag påminna er om att vi befinner oss vid en naturvetenskaplig fakultet. Alla de blivande docenter som deltog i kursen är alltså forskare i naturvetenskapliga ämnen.

Nåväl. Den uppgift vi fick bestod i att skriva om vårt eget forskningsämne utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv. Och här kan känsliga personer (läs: naturvetare och likasinnade) sluta läsa. Vår kursledare sa nämligen, sådär i en bisats, att texten skulle vara tio sidor lång. (Fattar ni? TIO SIDOR TEXT!) Inte längre, förtydligade han. Som om nu någon skulle ha tänkt DEN tanken.

Kompakt tystnad följde. Inte ens de mest talföra yttrade så mycket som ett knyst. Och vi tänkte kollektivt: Finns det någon med alla gåvor i behåll som på allvar tror att en naturvetare kan producera så många ord? Blickar började flacka, som för att söka stöd eller tröst, eller för att se någon skratta åt det som kanske trots allt var ett skämt. Men nej. Det var det inte. Någon anförtrodde sig viskande i kaffepausen att detta skulle bli den längsta text hon någonsin hade skrivit. Ingen artikel hade varit så lång. Och det var flera andra blivande docenter som instämde.

För en naturvetare är idealet att skriva så koncist som möjligt. Budskapet ska gärna rymmas i en tabell, helst i en formel. Texter ska skalas av, kokas ned och koncentreras. Det korta är det vackra; det blir liksom lite mer vetenskapligt då. För om man belyser, problematiserar och diskuterar för mycket är man ju inte riktigt objektiv. Då blir det mest en massa tyckande. Och seriöst, varför ödsla ord på tolkning? Läsarna ser väl själva vad som står i tabellen? Typ. Och begriper de inte kan de väl läsa något mera lättsmält.

Nu raljerar jag förstås en aning, och generaliserar när jag påstår att alla naturvetare är verbala minimalister. Men exemplet från docentkursen visar ändå resultatet av en skrivkultur där normen är en kortfattad redogörelse. Där det handlar om att skriva ihop och inte om att skriva fram. Där skrivandet inte ses som det tankeverktyg det kan vara. Som om alla tankar redan var tänkta på förhand. Med en sådan skrivstrategi står vi inte bara handfallna när någon ber oss skriva tio sidor vetenskapsteori. Vi försitter också chansen att skriva oss till större och mer spännande tankar, som kan gynna både oss själva och vår forskning. Det är därför vi alla har så mycket att vinna på att utvecklas som skribenter. Inte minst vi naturvetare.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter