Granskning och jäkelskap – Akt 2

2013-06-18

I den första akten av denna fars var det en internationell tidskrifts artikelgranskare som spelade huvudrollen. Andra akten tilldrar sig i närmiljö och handlar om hur meriter värderas och bedöms.

Det inledande sångnumrets vers är vacker:

Undervisning och forskning är två sidor av samma verksamhet.
Undervisning och forskning berikar varandra.
Undervisning och forskning ska värderas med samma omsorg och systematik.

Inte mycket till satir för en kuplett, kan man tycka. Men så kommer refrängen, där budskapet ska omsättas i praktik, och undervisning och forskning ska värderas i den akademiska verkligheten. Och den verkligheten kan variera. I synnerhet när det gäller de pedagogiska meriternas värde.

När universitetslärare söker anställning eller befordran redovisar de både sin vetenskapliga och pedagogiska skicklighet. Den vetenskapliga mäts främst i publikationer, medan den pedagogiska bedöms genom högskolepedagogisk utbildning, undervisningspraktik och ofta också en pedagogisk reflexion. Och det är här som bedömarvalsen så lätt går i otakt. En sökande med många publikationer, men som inte uppfyller de pedagogiska kraven, kan få dispens. Till exempel brukar det gå bra att komplettera den pedagogiska utbildningen efter anställning. Den pedagogiska reflexionen väger i många fall inte heller särskilt tungt. Alltför ofta stannar den vid en kort textsnutt där en vag teoretisk koppling i bästa fall kan skönjas och där någon förskrämd referens (vanligtvis Biggs) har tvingats med som gisslan.

Skulle det omvända scenariot vara möjligt för en välmeriterad pedagog, med en inte fullt så lång publikationslista? Att först bli anställd och sedan få något år eller två på sig att publicera lite till? Näppeligen. Eller rättare sagt, det beror på kromosomuppsättningen. Ni vet, det där med X och Y.

För en pedagogiskt skicklig man kan mycket väl bli befordrad från adjunkt till lektor, även om han inte är disputerad (säkert välförtjänt, och fullt möjligt enligt Högskoleförordningens motsvarandeformulering). Däremot finns det flera exempel på kvinnor som inte har befordrats, trots betydelsefulla pedagogiska insatser – OCH en doktorsexamen därtill.

Vad säger detta om akademins sätt att värdera meriter? Ja, mycket kan sägas, både om hur pedagogiska meriter värderas i förhållande till de vetenskapliga, och hur kvinnors meriter värderas i förhållande till mäns. Det är inget nytt. Det är bara förvånande att så lite har förändrats. Vi skriver ju ändå tjugohundratretton. Efter Kristus.

Så vad ska vi göra åt eländet? Fortsätta ta oss för pannan och undra varför undervisning har så låg status? Varför de kvinnliga professorerna är så få? Och varför kvinnors löner är låga? Eller ska vi en gång för alla göra slag i saken? Ge de vackra orden i policydokument och handlingsplaner liv. Mena att mångfald och jämställdhet berikar och att pedagogisk skicklighet är något värd. Se till att bedömarna håller takten och att deras visa inte skorrar falskt.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter