En katt bland humanister

2013-04-10

Det började redan i nian när det var dags att välja. Valet stod mellan humanistisk och naturvetenskaplig linje och jag kunde inte bestämma mig. Det blev humanistisk. I två veckor. Sedan bytte jag. Det var matten som inte var så kul. Plus att klassen bestod av tjugofem tjejer och bara en kille. Fast när jag hade bytt saknade jag språken. Om jag hade fått bestämma hade det blivit en kombination. Men det fick jag ju inte. Inte förrän långt senare. Långt efter biologistudier, lärarutbildning och doktorsexamen i genetik. Inte förrän jag undervisat studenter om skrivande ett bra tag. Och hunnit fundera en del över hur studenter skriver och varför.

Då dök möjligheten upp att söka medel för ämnesöverskridande forskningsprojekt. Ansökan gav utdelning och det blev början på det samarbete med språkvetare som jag har haft sedan dess, både i min forskning och undervisning. Inte visste jag i nian att det var här jag skulle hamna. Men även om vägen kan tyckas krokig känns det i dag alldeles självklart att vara där jag är. Och fastän jag emellanåt känner mig lite udda, omgiven av humanister, tassar jag nöjt omkring bland molekyler och adverb och lapar i mig av den goda blandningen.

Just mötet mellan naturvetenskap, lärande och språk är det som intresserar mig mest. Det är temat för min forskning och även för min blogg, Naturvetarspråk. Och det är också det som jag kommer att utgå ifrån när jag gästbloggar här. Några månader framåt kommer det därför att handla om hur naturvetare skriver, vad som händer när vi lär oss och varför det är så bra att låta studenter skriva populärvetenskapligt. Jag kommer också att reflektera över vad forskare skriver och varför. Förmodligen kan jag inte heller låta bli att resonera om meritbedömning och hur undervisning och forskning värderas inom akademin. Och givetvis hoppas jag på kommentarer från er som läser!

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter