Den vetenskapliga artikelns förbannelse

2013-05-08

Låt mig ställa en fråga: Varför skriver forskare? Ryggmärgssvaret blir antagligen att vi ska sprida våra forskningsresultat. Och följdfrågan blir då: Till vem? Om vi betänker att de allra flesta publikationer av naturvetenskapliga forskare hamnar i vetenskapliga tidskrifter är svaret givet: andra forskare inom samma ämne. Det svaret väcker ännu en fråga: Varför det? Är det för att forskare i vårt eget ämne ska få reda på resultaten? Eller kanske för att allmänheten, och forskare i helt andra ämnen, INTE ska få reda på dem? För vi vet ju alla hur det är. Det finns en mängd tidskrifter inom varje område och det tar sin tid att hålla sig à jour bara inom det egna snäva fältet. Då är det ju inte precis så att man surfar runt i andra ämnens databaser, i hopp om att snubbla över något intressant. Än mindre att man rent fysiskt vandrar iväg till någon annan fakultets bibliotek och börjar bläddra i böcker sådär på måfå. I alla fall inte om man är naturvetare. Svaret på varför vi som forskare skriver skulle alltså vara att forskare inom vår egen nisch – och endast vår egen nisch – ska få veta vad vi har kommit fram till. Men är vi nöjda med det?

Om svaret är nej kan det motiveras med att den riktigt spännande forskningen ofta spänner över flera discipliner. Det betyder att forskare med helt olika kompetenser behöver samarbeta över ämnesgränserna. Och hur ska de hitta varandra om deras forskning inte görs tillgänglig för en vidare krets? Ett annat skäl är att det finns forskning som kan komma till glädje även utanför akademin. Som didaktisk forskning, för att ta ett exempel. Då är det ju en fördel om den sprids och når fram där den gör nytta, exempelvis till lärare och skolpolitiker. Och då är nog inte en tidskrift som International Journal of Science Education den mest effektiva kanalen.

Om svaret i stället är ja, och vi alltså tycker det är helt okej att vår forskning bara blir tillgänglig för forskare inom vårt eget fält, då måste det finnas något annat motiv. För det kan ju knappast vara ett självändamål att hålla forskningen hemlig och gömma den i någon amerikansk tidskrift så att den absolut inte kommer samhället till gagn.

Så då är det dags att backa tillbaka till den ursprungliga frågan. Varför skriver forskare? Egentligen. Och det är nu det börjar brännas. Anledningen kan vara något mycket simplare än att sprida resultat, och den stavas MERITERING. En vetenskaplig artikel ger höga poäng hos bedömare. Till skillnad från en populärvetenskaplig artikel. Eller debattartikel. Eller bok. Trots att boken ofta är både längre och mer komplex än en vetenskaplig artikel. Och trots att en bok som riktar sig till en bredare målgrupp i många fall kan göra betydligt större nytta.

Det är högst rimligt att forskare väljer att publicera strategiskt. Det är också rimligt att bedömare hellre räknar artiklar som någon annan redan har bedömt. Det orimliga består i att höja en enda publikationsform över alla andra. Och klamra sig fast vid ett bedömningssystem som motverkar att forskning når ut. Man kan just undra vart det kritiska tänkandet tog vägen. Och de demokratiska värdena. För om meritering går före kunskapsspridning, då är det dags att ifrågasätta. Då är det hög tid att bryta den vetenskapliga artikelns förbannelse.